Varför utsätta sig?
Igår föreläste jag i Vara och innan föreläsningen kommit igång, ni vet då när ni ser människorna som sitter och väntar på dig. PÅ DIG. Då är det lätt att fråga sig själv varför man egentligen gör det här, vad har jag egentligen gett mig in på? Varför tvingar jag min kropp att ständigt gå emot sina rädslor. Varför kan inte jag bara vara som alla andra som står vid sidan om och ser på? Varför ska jag alltid sträva efter mer? Ibland önskar jag att jag bara kunde smälta in i mängden, nöja mig, vara tillfredsställd. Men det är inte jag.
Igår kände jag ett tryck över bröstet innan jag gick upp på scen. En smärta som fick mig att fundera på vad den faktiskt ville säga mig. Ber den mig att backa eller är det ytterligare bara ett hinder jag behöver ta mig över? Jag vet inte, men trycket försvann.
Jag behöver inte gå upp på en scen, jag VÄLJER att gå upp scen. Kanske just på grund av min rädsla.Och svaret på den där frågan varför är för att jag vill att den där snälla tysta sjuåriga flickan ska synas, att hon ska få den hjälp hon behöver, trots att hon inte ber om den. Jag väljer att gå upp på den där scenen för den åttaåriga pojken som tidigt blev utsatt och marginaliserad, för att visa upp en mammas kamp, sorg, skuld och skam. Jag väljer att gå upp på scenen för att jag VÄGRAR att vara tyst, för att jag vägrar att se på, och för att jag i framtiden skall kunna se dessa barn i ögonen och säga att jag gjort allt JAG kan.