Månadsarkiv: mars 2015


Drömmen om ett annat liv…

FullSizeRender

Ända sedan jag var liten har jag drömt om röda stugor med vita knutar, spontade trägolv och kakelugnar. Barnfilmerna bullerbyn, pippi och madicken handlade mest om att studera gamla hus och drömma sig bort till livet på landet. Jag har en längtan så stark att det nästan gör ont.

Innan jag träffade min man och skaffade barn köpte jag mig ett hus i skogen, men när familjen kom in i bilden valde vi att återigen bosätta oss i stan, för barnens skull…och jag ångrar mig, varje dag. Livet just nu känns bara tillfälligt, i väntan på att barnen kan växa ur huset så att jag kan fly, fly till skogen, till djuren, till naturen.

Jag har påbörjat min dröm, genom mitt företag. Jag älskar att skriva, läsa, lyssna. Det här, jag gör just nu, vill jag fortsätta med. Bara inte just här.

Jag vill vakna upp till fågelkvitter, jag vill andas tystnad, jag vill kunna göra vårskri på verandan utan att kunna bry mig om grannen. Jag vill leva omsluten av det jag älskar, djur och natur.

Jag känner mig halv, fejk, som att jag gått in i ett skal, för att liksom passa in. Jag vill kasta sminket, ta på mig träskorna och sketna ner mina nävar. Jag vill vakna utan väckarklocka, jobba utan raster och följa min egen energi.

Jag både avundas och inspireras av människor som tar sig ur ekorrhjulet, som väljer och vågar gå åt ett annat håll. En blogg som jag hittade i dag och blev helt förälskad var jonnajinton. Jag vill bara gå in i hennes värld och stanna där. Men jag försöker trösta mig själv, hålla modet uppe och säga att om tio år, då är du där. Då är du där du vill vara och då kommer ingen kunna ta det i från dig!


Sovande ätstörning…

diet-398611_640

Jag har en ätstörning. Fast att den inte är i en aktiv fas just nu så finns det hela tiden i bakhuvudet och jag vet att det inte krävs mycket för att den skall krypa fram och blir större än alla andra tankar som existerar där inne. Det kanske räcker att du tittar på min tallrik och frågar om jag verkligen ska äta sååå mycket, frågar om jag har gått upp i vikt, kommer med en kommentar om mitt val av godis eller ifrågasätter mitt val av träning.

Några små ord kan få min ångest att vakna och ta över hela mitt liv. Tanken på maten och vikten växer sig då större och större och tillslut kretsar dagarna bara kring det.

Varje dag strävar jag efter balans, jag får inte äta för mycket, men inte heller för lite, jag får inte träna hejdlöst men inte heller avstå och jag vill inte sluta helt med godis, men inte heller frossa. VARJE DAG gör jag små små val som du kanske inte ens tänker på, val som antingen kan hjälpa mig bort från min ätstörning eller stjälpa mig in i den igen…och ibland vet jag inte själv vilket.

En ätstörning syns inte alltid utanpå, men den känns, inuti. Min ätstörning kallades UNS (utan närmare specifikation) det innebar att jag hade en blandning av anorexi, bulemi och ortorexi. I perioder kräktes jag, i andra svälte jag mig själv och under år kunde jag inte stoppa något i min mun utan att träna efteråt. Det brukade bli ca 4-5 pass om dagen.

tape-403586_640

Idag är man omringad av dieter, bantare och träningsfreak. Själv kan jag inte gå i närheten av något av det. Det är som om jag vore allergisk. Skulle jag börja med en diet triggas min ätstörning i gång och så är jag där igen, tillbaka på ruta 1. När någon pratar träning med mig snurrar det runt i hela kroppen och jag vill springa tillbaka till mitt gamla liv där jag vägde 15 kg mindre. För när jag tittar mig själv i spelgen idag så ser jag inte mig själv, det är inte jag. Jag är mindre än så, kan bättre än så, vet bättre än så.

Jag blir triggad hela tiden, inte bara av min egen spegelbild. Nej för idag finns det runt mig oavsett vilket håll jag vänder mig åt. Det enda jag kan göra är att hålla mig i och åka med. Men jag är rädd, varje dag, att någon ska väcka besten inom mig, att någon ska locka ut den. Liksom öppna dörren som jag stängt och låst. Att jag ska bli uppäten inifrån medan du står och tittar på.

Jag är rädd att tappa kontrollen, halka tillbaks till platsen som jag kämpat mig ifrån. Att du denna gången inte kommer att finnas där för att dra mig upp.


Vinn 1 månads gratis meditation med headspace!

IMG_1823

Bildbevis

Eftersom jag har varit så otroligt grym och mediterat i sammanlagt 7 TIMMAR har headspace gett mig en gratis kod med en månads fri tillgång för att ge bort. Så jag tänkte så klart köra en liten tävling!

Är du nyfiken och vill testa på mindfulness, eller är du en van mediterare men vill testa headspace? Oavsett är du välkommen att delta. Skriv en kommentar (antingen här på hemsidan eller på fb) varför du skulle vilja testa på/behöva denna gratis månaden.  Har du Facebook får du gärna gilla min sida och dela inlägget vidare.

Tävlingen pågår fram till 1/4. Lycka till!!


Hjälp mig att släcka elden…

Min ångest flyttar sig ju ständigt men de senaste veckorna har det handlat om sjukdomar. Tänk om jag är sjuk, barnen, min man!! Cancer, ALS, MS ja listan kan ju egentligen bli hur lång som helst. I Torsdag undersökte jag dottern så som jag ofta gör när jag är orolig, studerar leverfläckar, blåmärken osv. Till min rädsla tyckte jag att hon hade så mycket blåmärken, speciellt ett på armen som var jättestort. Själv säger hon att hon inte har slagit sig alls och vet inte hur de har uppkommit. Jag ser bara döden framför mina ögon, leukemi. Ångesten väcks! Vad gör man? Jo googlar såklart!! Som tur var blev jag lugnare efter lite googlade, hon är pigg, äter och inga svullna körtlar på kroppen. När jag lägger mig på kvällen har ångesten minskar lite även om jag känner att den fortfarande är där, liksom gnager.

På Fredagen var jag på föreläsning hela dagen och precis innan jag själv skulle upp på scenen märker jag att jag har ett missat samtal. När jag lyssnar av telefonsvararen är det skolsköterskan, dottern har varit där och visat upp sina blåmärken. Hon vill att jag ringer upp.

-Hej, ja hon har varit här och visat upp sina blåmärken. De på benen ser helt vanliga ut men det på armen…..det är förmodligen ingenting men det är väldigt lätt att åka in och ta ett blodprov.

-?

-Ja om du är orolig alltså..

-Orolig? Jag har ångestsyndrom! Jag är ALLTID orolig!!

-Ja men då kan hon åka in och lämna ett blodprov så slipper du vara orolig…

-Borde jag vara orolig, jag har precis lugnat ner mig för jag googlade ju och hon har inga andra symtom….

-Nej, precis så förmodligen är det inget, men man kan alltid lämna ett prov…

silhouette-114436_640

Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Hon avslutade med att önska mig en fortsatt bra dag. Jag vet inte hur en vanlig människa utan ångestsyndrom skulle ta det här, anar att den också skulle känna en viss oro, panik. Men hos mig startar det igång en brinnande ångest. En känsla som gör att jag vill springa genom väggar, hoppa ut genom rutor. Jag vill bara bort, bort, fort, från paniken. Jag ringde hem till min man som lugnade mig med att hon hade tagit ett blodprov för någon vecka sedan som såg bra ut. Även om jag hörde vad han sa så kunde jag inte riktigt tro på det. Jag var tvungen att ringa honom igen några gånger för att dubbelkolla att det faktiskt var så.

-Är du säker på att det har tagit blodprov? Riktigt säker? Vad sa dom då? Är du säker på att dom sa så?

Sen fick han beskriva i detalj hur de stack henne i fingret och sade att allt såg bra ut.

Jag tror inte omgivningen förstår hur uppjagad jag blir. Jag har ju hela tiden ångest. Det är som en brasa som ständigt glöder, kastar man då minsta grej på, spelar ingen roll hur litet det än är så sprakar det upp till en stor stor eld som tar tid för mig och släcka, och jag bränner mig varje gång. Blir trött, utmattad, rastlös, orolig.

Man behöver inte elda upp mig, det gör jag så bra själv. Det du behöver göra är att lugna mig, lägga en filt över elden, försöka se till att den slocknar så gott det går.

campfire-364720_640

 


Föreläsning, mässa och förändrad inställning?

IMG_1779

Igår var det föreläsning i Trollhättan för en fullsatt sal. ADHD och beroende var temat. De personer som var där arbetade på olika sätt med dessa personer, socialtjänsten, arbetsförmedlingen, arbetsterapeuter osv. Och jag blir helt varm i  magen av tanken på hur många bra människor som finns där ute som är intresserade, engagerade och vill hjälpa. De tråkiga som deltagarna beskriver är ju alla system man måste jobba efter som gör att personer lätt faller mellan stolarna eller hur svår samverkan mellan olika myndigheter kan vara. Men jag tänker att vi ändå är på rätt väg, vi är medvetna om problemet och alla försöker så gott det går att samarbeta för personens bästa.

IMG_1780

Efter föreläsningen blev det en snabb vända hem för att hämta böcker och sedan till mässan “tjejer på G” i Vänersborg. Jag inbillar mig att det var en öppnare stämning till psykisk ohälsa i luften denna kväll. Flera kom fram för berätta vilken bra grej jag gör, andra för att berätta sina egna erfarenheter inom psykiatrin. På denna mässan var det heller ingen tabu att komma fram till mitt bord. I stort sett ALLA på mässan kom fram och tittade och bläddrade i böckerna. Vilket är intressant! Kan det handla om att på denna mässa var de flesta över 30 +, i snitt kanske mellan 40-50 år. När jag förra året stod på en barnmässa var det tvärtom, nästan ingen vågade gå fram. Vissa kvinnor stod längre bort och skickade fram sin man för att köpa böcker, andra tog snabbt en bok, betalade och gick. Åldern på den mässan var nog i stället 20 +.

IMG_1782

Ja, jag hoppas i alla fall att en förändring kommer ske i alla åldrar. Att det tillslut kommer kännas lika naturligt att prata om som sin fysiska sjukdom. Jag kommer i alla fall inte att tystna!

IMG_1774


UF-mässa, Alex Schulman och en heldag!

Eftermiddagen tillbringade jag på UF-mässa här i Vänersborg. Härligt att se massa driftiga ungdomar med mod, energier och ideér. Jag köpte en keyfinder blandannat. Tappar ju bort nycklarna hela tiden. Skulle någon uppfinna samma sak för lypsyler så hojta till. Här har ni en köpare! Jag skulle förmodligen tjäna en förmögenhet när jag slutar att tappa bort dem.

IMG_1771

Ett av företagen jag träffade var Color me safe UF som sålde stickor för att testa din drink på ghb och ketamin. Vilket är dom vanligaste drogerna  när det gäller drogrelaterade sexbrott. Ett riktigt bra alternativ, skulle jag absolut köpa till min dotter om hon var i den festande åldern. Själv hänger jag varken på krogen eller dricker alkohol, men stöttar produkten till 100 % Mer om dem hittar ni här.

IMG_1772

Lyssnade även på Alex Schulman som var där och föreläste om sociala medier, eller mest om sin egen historia egentligen. Mer underhållning än fakta skulle jag säga. Det enda jag tar med mig och håller med om är att fortsätta framåt oavsett, annars var det inget för mig. För en person med mina kontrollbehov är det inte passande att utmana alla omkring mig. Hade nog ökat på min ångest till det dubbla.IMG_1770

 

Imorgon bär det av till Trollhättan på en heldag med Attention där Anders Hammarberg föreläser om ADHD och beroende. Jag kommer själv föreläsa under eftermiddagen. Har tilldelats sista timmen, så jag hoppas att jag kan hålla folkmassan vaken.

Sedan bär det av till mässan “tjejer på G”, så det blir en lång dag och kväll. Hoppas verkligen på en lugn helg så att jag kan återhämta mig!


Suicidezero!!

IMG_1768När jag var 17 år tog en i min umgängeskrets sitt liv. Vi var inte nära vänner. Träffades på fester eller hos gemensamma kompisar. Han såg ut som alla gör mest, och betedde sig inte mer annorlunda än någon annan. Han var inte Mr populär men å andra sidan inte vad jag vet heller mobbad eller utstött.

Jag undrar hur jag kunde titta in i det där ögonen utan att märka vad som pågick där inne. Jag undrar om jag någon enda gång faktiskt frågade hur han egentligen mådde. Jag såg det liksom aldrig komma.

Bakom stängda dörrar valde han att ta sitt liv, 17 år gammal.

17 ÅR GAMMAL!!!

Jag undrar vad det var som gjorde så ont, som vägde så tungt, att han valde att avsluta sitt liv. Varför väljer egentligen en 17 åring med hela livet framför sig att inte gå vidare? Det låg ju ett hav av möjligheter framför hans fötter, kunde han inte se?

Han lämnade flera frågetecken bakom sig och jag minns än idag samtalet där jag fick informationen och jag minns också den overkliga känslan efteråt. Jag trodde aldrig att det skulle hända mig, att det skulle hända någon som JAG kände.

I vårt land är i dag självmord den vanligaste dödsorsaken bland unga och självmordsförsöken bland unga ökar. Ungefär en ungdom under 19 år tar sitt liv varje vecka. Den åldersgrupp där flest tar sitt liv är 65+.

Suicide Zero är en ideell organisation som arbetar nationellt för att radikalt minska självmorden.

Under 2013 tog cirka 1600 svenskar sitt liv. Det är sex gånger fler än det antal som dör i trafikolyckor. Staten satsar 3 miljoner kronor till den myndighet, NASP, som ansvarar för att forska kring suicid och ta fram suicidpreventiva program. Samtidigt satsar staten 100-150 miljoner på trafiksäkerhetsforskning.

För mig är det en självklarhet att stötta kampen. Lika självklart som att det ska vara nolltolerans på dödsfall i trafiken, skall det vara nolltolerans för självmord. Bli medlem eller köp några av deras smycken, det gjorde jag.

Deras webbshop hittar du här.

 

 


Det kan hända dig.. 1 kommentar

Du tror att det inte kan hända dig, att du på något vis är skyddad, smartare, starkare än de som befinner sig i situationen som du aldrig skulle sätta dig i. Fast att jag vet att det inte är det så hoppas jag att det är sant. Men för att du ska förstå vill jag berätta en historia. En historia som kan drabbad dig, som kan drabba mig och som drabbar 28 200 kvinnor i Sverige (2014 års statistik).

couple-309494_640

Du är nykär, uppöver öronen förälskad. Det enda du ser och tänker på är HONOM. Du märker med en gång att han är lite svartsjuk. Du tycker det är gulligt, som en bekräftelse på hur mycket han faktiskt tycker om dig. Han är mån om dig, rädd om dig och intresserad av allting i ditt liv.

Han börjar med tiden ogilla dina vänner, en efter en, påpeka deras fel och brister. Tillslut så tydligt att du ser dem själv. Men det stör dig inte, du är nykär och umgås hellre med honom än med dina vänner. Du ser också att han till viss del har rätt, även om du tycker ju om dina vänner trots deras brister. Du ser det inte som ett problem, det är naturligt att dra sig undan som nykär. Du minskar självmant kontakten med dina vänner, du vill ju hellre vara med honom. De enstaka gånger du söker dig ut, sträcker ut din hand mot en vän övertalar han dig med räkor och vin, en myskväll bara ni två, att stanna hemma. Han vill inget hellre än att vara med dig och du ser det som charmigt.

Han undrar alltid vart du är, vem du pratar med. Du smälter, han vill inte vara utan dig. Han visar det så tydligt, på sätt som ingen annan visat det förut. Han är öppen, sårbar, kärleksfull, känslosam. Han kanske hämtar och lämnar dig på jobbet, han väntar alltid på dig när du kommer hem. Han är ju så orolig att det ska hända dig något. Det finns ju så mycket skit därute.

Du har blivit instängd, men du märker det inte själv. Du saknar inte dina vänner, din familj, du saknar ingenting så länge du har sin största kärlek bredvid dig. Men en dag förvandlas charmigheten till handbojor runt dina handleder och kärleken till en boja runt din fot. Men du ser det aldrig komma.

Små små ord, som gör så ont. Träffar dig som pilar i ditt inre. Först blir du ledsen, sedan arg, sedan börjar du tro på vad han säger. Psykisk misshandel. Orden kommer först. -Du är dum i huvudet, inte värd ett skit. Det är ingen annan som vill ha dig! Det kommer smygande och i olika former men gör lika ont varje gång. Du börjar tvivla, kanske har han rätt. Du börjar försvara honom, han var ju upprörd och arg, menade inte vad han sa. Du kanske själv säger dumma saker då och då.

Utan att du märker det förvandlas hans ord till sanning. Du märker inte av att du blivit instängd i en bur. Gallret är för dig fortfarande osynligt även om de utifrån kan se och börja ana oråd. Du känner dig inte instängd, än då länge står burdörren öppen. Emellan bråkan svävar du på rosa moln, er kärlek är lika stor som den var när ni  först träffades. Du trivs inne i din bur, du trivs med din själsfrände tätt intill.

Vad du inte vet är att han har börjat trycka ner dig, förminska dig såpass att du själv inte vet rätt eller fel, sant eller falskt utan väntar ständigt på hans godkännande.

fist-24468__180

En dag kippar du efter andan du ringer en vän för att ta en fika. En timma förvandlas till två, och två till fyra. Tiden försvinner i väg då ni har så mycket att prata om. På hemvägen upptäcker du att klockan är exakt lika mycket som antalet missade samtal. 20.

När du kommer in i lägenheten känner du det direkt. Det är något i luften, du vet bara inte vad. Han sitter framfor tvn och tittar inte upp på dig när du kommer innanför dörren. Du kastar dig ner i soffan med huvudet på hans knä och börjar prata om hur roligt du och din vän haft det, vad ni pratade om. Han putter dig ifrån sig och stelnar till. – Vad är det? Du möter ett par svarta ögon. Om du bara hade förstått den oron han känt när du var borta, att du ens har mage att inte svara i telefon. Du skiter totalt i honom och hans känslor. Han var nära att ringa polisen. Han reser sig upp, blir argare och argare. Du blir varm i din mage, känner hur stor kärlek han måste ha till dig. Du vill skratta över situationen, men håller det inom dig. Du reser dig upp för att ge honom en kram och ruska om hans hår. Men i samma sekund far en näve mot ditt ansikte.

Han ångrar sig direkt, du kan se det i hans ögon. Du faller i gråt, han likaså. Han säger förlåt och kysser dig över hela ansiktet. Kramar om dig lovar att det aldrig kommer att ske igen. Du tror på hans förklaring, tycker synd om honom och tar på dig skulden. Det var ju faktiskt dumt av dig att inte höra av dig, du borde ha ringt och sagt att du blev sen. Du skulle nog också blivit arg och rädd.

Du ser skammen och skulden i hans ögon och är själv övertygad om att det aldrig kommer att hända igen. Tiden efteråt är de lyckligaste ni haft, ni är nu kärare än någonsin. Han behandlar dig som en prinsessa och visar ömhet och kärlek som aldrig förr.

Tiden går, ett halvår senare är ni tillsammans på en fest med gemensamma vänner. Båda är berusade, skrattar och har kul. I taxin påväg hem märker du att det blir kyligt. Du tänker att han förmodligen bara är trött och somnar själv till i bilen. Så fort ni kommer innanför dörrarna brister han. Gapar och skriker. Han skäms över hur du har druckit, att du är så påverkad och att du flörtat med hans vän Patrik hela kvällen. Du försöker till en början försvara dig men ger sedan upp. Slaget kommer som en överraskning och denna gången ber han inte om ursäkt utan fortsätter att anklaga dig. Du skäms, kanske har de uppfattats som att du faktiskt har flörtat med hans vän, kanske är du faktiskt berusad. Vad ska de andra av hans vänner säga?

Du skäms som en hund, kryper till sängs med svansen mellan benen. Dagen efter är det tyst, som om det aldrig hade hänt. Du är glad och tacksam att han förlåtit dig, att han haft överseende med ditt beteende. Du tror att han besparar dig skammen, men egentligen är det tvärtom.

Tillslut blir något som aldrig skulle hända dig din vardag, sakta, långsamt. Buren blir stängd, låst, och du hittar inte ut, orkar knappt leta. Stundtals tycker du synd om honom, stundtals synd om dig själv.

sad-151795_640

Jag vill berätta för dig att situationen du sitter i har kommit smygande. Den har nässlat sig in i ditt liv utan att du haft förmågan att göra motstånd. Den kommer dold, förtäckt. I en fin förpackning. INGEN hade kunnat se den.

Jag vill tala om för dig att det inte kommer att bli bättre, även om det är din högsta önskan. Att din dröm förmodligen aldrig kommer att slå in. Jag vill säga att det finns en väg ut, även om du inte kan se den. Och att du har ett val, även om det inte känns så. Jag vill berätta för dig att den enda som kan göra förändringen är du. Och att jag önskar av hela mitt hjärta att du gör den nu.


Tjejer på G

IMG_1751

 

Nu på Fredag kommer jag att  medverka i tjejer på G här i Vänersborg. På plats kommer du kunna köpa mina böcker, samtala om psykisk ohälsa eller boka in föreläsningar för ditt företag. Förutom mig själv finns det givetvis flera spännande företag som medverkar. Det blir modevisning, buffé och underhållning. Hoppas att vi ses där!

 Idag hittat du även en intervju med mig i tidningen Vänersborgaren. 

 


Mindfulness ADHDstyle

brain-605603__180

Man skulle önska att man hade en stoppknapp för alla tankar.

Så fort jag sätter på den där appen med den tunga släpiga rösten håller jag på och somna, och meningen är ju uppenbarligen att man ska vara vaken (OCH GÖRA INGENTING!!!)

-Tänk på din vänstra fot, känn foten mot underlaget, känn hur det känns i foten, pirrar den, sticker det i den, eller känner du ingenting….

jag tänker på ingenting, jag tänker på ingenting, jag tänker på ingenting, eller vänta nu, vad sa han att jag skulle tänka på?

-Vänd nu tanken mot smalbenet, känn hur smalbenet känns….

-smalben, smalben, smalben, smalaben, jag måste springa i morgon, eller idag, denna veckan har jag sprungit 3 gånger, 3 gånger är mer än ingen gång. Ja men tre gånger är mindre än 7 gånger som jag SKULLE kunna ha sprungit!

-notera andningen, känn hur det känns i din mage.

-Herregud, den där rösten igen, den hade jag glömt bort. Vad snackar han om, andning, mage, ben. Fan vad stressande, vad vill han att jag ska göra egentligen……..

-Fortsätt upp till ditt lår, hur känns ditt lår, fortsätt att andas..

-Men va fan andning eller lår, hur fan ska han ha det, man ska ju tänka på olika saker hela tiden, hur fan tänker de att man ska komma ihåg vad han har sagt, kanske skulle få någon jävla instruktionsbok till!

-Nu byter vi till höger ben, känn foten mot underlaget.

Höger? Jag har haft höger hela tiden, vad pratar han om? Vad trött jag är, måtte det inte vara långt tid kvar, jag kommer att somna.

-Koncentrera dig på din högra fot, på din stortå, på din lilltå och på tårna där emellan.

-Koncentrera mig, jag har ju svårt att koncentrera mig. Kanske borde man skapa speciella meditationer för personer med koncentrationssvårigheter. Kanske skulle  man bara hålla på i några minuter i stället för 20. Det är ju praktiskt taget omöjligt. Jag kommer inte ens ihåg vad han ber mig om och jag tycker att han ber mig om flera saker samtidigt. Nej man skulle göra något annorlunda något bättre.

-Vandra nu vidare till ditt smalben…

-Nej fan, nu får jag nog av det här, smalben hit och smalben dit jag har andra saker och tänka på, och andas det gör jag ju av mig själv… (kämpar mot sömnen)

-Om du börjar känna dig trött kan du öppna dina ögon, men fortsätt att tänka på din högra smalben..

-Men jag vill inte öppna mina ögon, och  jag vill framför allt inte tänka på något jävla smalben. Jag vill sova, eller gå härifrån!

practice-615657__180

Men nu med lite övning (och hittat en app som passar mig) så känns det faktiskt inte lika jobbigt längre. Och visst jag somnar ibland under tiden, fast att det absolut inte är  meningen. Men för mig som aldrig somnar under timmen är det fantastisk att kunna somna under 10 min även om det inte är planen.

meditation-567593_640

Jag har börjat se meditation mer likt bilden ovan. Det är en massa tankar och känslor i min kropp, men så länge jag är medveten om dem är det ok. Du kan också undersöka vart dina tankar tar vägen när de flyger iväg. Är det mot samma mål hela tiden eller skiftar det? Mina tankar handlar hela tiden om framtiden, alla måsten. Att göra listan rullar ständigt innanför mina ögonlock. Men nu när jag är medveten kan jag ändå acceptera det, sån är jag. Jag lever sällan i nuet utan är ständigt i min framtid, jag liksom jagar den, försöker fånga den. Men den slinker hela tiden undan.

Nu kan jag åtminstone stanna upp, pausa emellan, för att sedan springa vidare.