Månadsarkiv: mars 2015

Misslyckande=Lärdom

Detta inlägg publicerades i: Psykisk ohälsa av

train-445392_640

Det är enkelt att säga, och jag har själv inte alltid tänk så. Men ju äldre jag blir så försöker jag att alltid lära mig något av alla mina misstag, och jo det sker en hel del. Jag har ju som jag sagt tidigare väldigt höga krav på mig själv och för att inte sänkas av varenda litet misstag måste jag se det som lärdomar.  Många tror att jag inte har några svårigheter då jag klarat av att plugga på högskola och har ett jobb. Men jag har tagit mig framåt likt en labyrint, när jag inte kommit vidare så har jag vänt och gått åt ett annat håll.

Jo, jag har klarat högskolan och tagit ut en examen, men jag har också en hel del kurser jag påbörjat och inte avslutat. Men det syns ju inte. Jag läste också mina egna kurser, valde bara ut ämnen jag brann för och tyckte var intressant. Hade jag gått ett färdigt program hade det kanske inte funkat lika bra.

Jo, jag har ett jobb. Men jag har också bytt jobb väldigt ofta, vissa jobb känner jag tar för mycket energi av mig, jag utförde dem (enligt min egen åsikt) därför mindre bra. Men det betyder inte att jag är dålig eller sämre än någon annan. Det betyder att jobbet inte passade mig, min personlighet.

Jag har startat ett företag som jag sålt, en förening som lagts ned. Jag har vid många tillfällen inte nått mina mål, men jag hakar inte upp mig vid det. Jag fortsätter framåt…

Sluta hänga upp dig på sakerna du inte kan, eller på dina misslyckanden. Det finns så himla mycket som du faktiskt gör bra, till och med bättre än någon annan. Håll kvar i dom sakerna och låt dem växa sig större. För varje sak jag lägger bakom mig, har jag något nytt framför mig. Av varje ”misslyckande” tar jag med mig något. Hade jag aldrig chansat, hoppat på de där tågen som gått förbi…så hade jag inte varit på den destinationen jag är idag. Jag har fortfarande mål jag strävar mot, jag har inte nått fram än, och jag vet inte än vad som väntar bakom nästa krön. Jag vet inte vart jag hamnar, vad som blir min slutdestination. Det kanske inte alls blir som jag tänkt mig.

Men var inte rädd för att chansa, resa, kommer du inte hela vägen fram med ett tåg, som kommer det alltid ett nytt. Livet går sällan som på räls, men är du säker på din destination, ditt mål så sluta aldrig att försöka. Det går inga mer tåg… Men cykla då, spring, kryp, ta dig framåt. Det finns alltid mer än en väg, ett sätt. Hitta ditt!

Rocka socka 1 kommentar

Detta inlägg publicerades i: Allmänt av

IMG_1747

Idag ska man ”rocka socka” dvs bära två olika strumpor för att uppmärksamma och hylla Downs syndrom. Jag går i för sig helst utan strumpor, sommar som vinter. Men idag får dom väl åka på bara för den goda saken skull. Trevlig helg på er!

Hur svårt ska det va?

Detta inlägg publicerades i: Allmänt av

IMG_1705

Kanske på mitt skrivbord?

Den frågan ställer min man mig hela tiden. Lägg dina saker på samma ställe hela tiden så slipper du springa runt och leta. Ja men jag tycker att jag lägger sakerna på samma ställe. Nycklarna är alltid i min jackficka (på senaste jackan jag hade på mig), eller i väskan (den senaste väskan jag använde) eller i ryggsäcken. Så jag lägger dem ju typ på samma ställe hela tiden, men ändå kan de helt plötsligt vara borta. Lypsylen förlorar jag alltid på några sekunder och blir lika glad när de oväntat dyker upp igen, i ett par nytvättade brallor eller liknande. Jag brukar nämligen köpa på mig x antal då jag vet om abstinensen som kommer när de försvinner. Jag kan ha tio stycken hemma och alla kan försvinna samtidigt. Det räcker liksom att man snurrar ett varv så är de borta.

IMG_1706

Men se där, en hög bredvid mitt skrivbord…

Jag tänker ofta att jag ska minnas vart jag lägger saker, vilket skåp jag stoppar saker i osv, men så fort saken lämnar min hand, lämnar den också mitt huvud. Igår skulle jag fakturera biljetter för en föreläsning. Jag vet att jag både hade skrivit ner adresser och antal noggrant någonstans. Frågan var bara var. Jag letade i alla block, hyllor, filofaxer men hittade det ingenstans.

IMG_1703

Kanske kan den hittas här…

Skriv ner det, säger folk, så att du inte glömmer. Men lappar och anteckningar försvinner!!! Jag skulle behöva använda mig själv som anslagstavla för att veta vart jag gjort av informationen. Jag köpte mig en stor filofax för att jag skulle sluta skriva på random post it lappar och sprida runt dem över allt. Löst i väskan, i filofaxen, på skrivbordet, på jobbet, på telefonen, i jackfickan. Ja lapparna hamnar precis överallt.

IMG_1707

här?

För ett halvår sedan hittade jag en artikel jag skrivit ut till min uppsats. Skitbra tänkte jag och satte mig för att plugga. Problemet var att jag bara hade halva artikeln i min hand. Jag försökte så klart hitta den andra halvan men den var spårlöst försvunnen. Till min glädje hittade jag den försvunna halvan för någon månad sedan…men då hade jag istället tappat bort den första.

Just nu vet jag inte vart någon av dem är, eller ens vad det handlade om….

IMG_1708

Eller här?

IMG_1709

Jag hoppas slippa leta här, suck…

Mindfull moments

Detta inlägg publicerades i: Allmänt av

FullSizeRender 2Jag har fått en helt annan syn på mindfulness nu när jag utövat det ett tag. Och jag tänker att det faktiskt inte är riktigt så svårt som jag från början trodde. Jag tror att du liksom jag har stunder av total mindfulness då och då men du tänker bara inte på det. Stunder då du inte ens försöker, men är helt uppe i det du gör och ingenting annat. Kan du komma på några sådana tillfällen? Istället för att som jag, sitta och öva 10-20 minuter om dagen, så försök att istället ta vara på den där stunderna!

Mina guldstunder är tex att vara med mina hundar. Djur överhuvud taget egentligen, men när jag har min hund i knät så njuter jag i flera minuter av känna hans päls under min hand, hans doft och hans varma tunga på min kind. I små korta stunder är jag bara där. Tittar dem i ögonen, smeker och kramar om. För att sedan gå förlorad i tankar igen. Men stunden är ju ändå där, ta vara på den!FullSizeRender 4

Att sitta framför en sprakande brasa, eller med ansiktet upp mot solen. Blunda och känna värmen. Där och då njuter du, stannar upp och bara är! Ibland kan man vara i nuet, njuta, utan att anstränga sig.

FullSizeRender 5

Försök att tänka på det du faktiskt gör istället för det du inte kan. Om du bara för några sekunder stannar upp, luktar på maten du lagar, njuter av smaken eller bara av dess åsyn, så låt det vara tillräckligt.

Att träna mindfulness är inte som annan träning. Du kan inte så lätt mäta din prestation, ta tiden, tydligt känna att du blir bättre eller starkare. Under de 10 minuter jag sitter still och mediterar får jag mängder av tankar, jag kanske är så himla mindfull egentligen, jag glömmer att tänka på min andning, scanna kroppen, eller se en blå himmel framför mina ögon, men det är ok. För mig är det stort att bara sitta still i 10 minuter utan att göra någonting, utan att känna rastlöshet, panik eller avbryta själva övningen.

Idag prioriterar jag mina 10 minuter i tystnad. Jag stänger av datorn, utesluter tv:n, världen runt om mig. Jag har hittat en känsla jag aldrig tidigare känt, och jag gillar det. 
FullSizeRender

Att få följa med på en annan människas resa…

Detta inlägg publicerades i: Företagande & föreläsningar av

IMG_1702

Igår hade jag föreläsning för engagerade lekmannaövervakare. Det är något alldeles speciellt med människor som arbetar med att hjälpa andra utan egen vinning. Som ger av sin tid utan att knappt få något tillbaks. Jag älskar mitt jobb men jag får betalt för de jag gör, medan dessa individer i princip arbetar gratis.

På en arbetsintervju jag var på för flera år sedan fick jag frågan om varför jag valt att arbeta just med missbruk och kriminalitet. Hon sa det med en syrlig ton, som om det vore något smutsig, fult. Som att det vore nitlotten, bottenskrapet. Jag såg föraktet i hennes ögon. Där och då tyckte jag synd om henne. Att hon tror sig vara mer än någon annan. Att hon, vuxna människa inte vet bättre.

Jag berättade att det gjorde mitt liv rikare, att varje människa jag mötte, lärde jag mig något av. Jag tror inte hon förstod något av det jag sa, vi hade helt enkelt olika syn på livet. Men jag gick därifrån stolt och starkt. Med vetskapen att jag, kanske 20 år yngre än henne bär med mig så mycket mer erfarenhet och kunskap om en värld hon inte har en aning om. Att få ta del av andra människors liv gör mig till en bättre människa. Att få hjälpa en människa, kunna ta tyngden från någons axlar, vara ett bollplank eller till och med vara den som personen för stunden kastar skit på är för mig att dra vinstlotten.

Jag ångrar inte för en sekund den väg jag valt, hur tungt det än ibland kan kännas. Att kunna få se motivation växa, ett liv förändras, eller få vara den öppnar upp en tillsluten själ får mig att med glädje gå till jobbet varje dag. Den finns möten, samtal, stunder, jag bär med mig i mitt hjärta, för alltid.

 

Är du intresserad av att vara lekmannaövervakare? Kontakta närmaste frivårdskontor i din stad för mer information!

Min största skatt…

Detta inlägg publicerades i: Familj & föräldraskap av

En febrig kropp, min hand på din panna. Älskade barn, önskade tiden kunde stanna.

Klockan tickar, du går mig förbi. Inser på en sekund att det inte alltid kommer att vara vi.

Liten blir stor, hur länge är ni egentligen små? Jag som vill hålla dig för alltid, aldrig låta dig gå.

En busig pojke idag så svag, febriga ögon, jag önskar att det vore jag.

Att njuta av stunden hjälper mig föga. Liten hand i min, jag torkade ju nyss en tår från dig öga.

Dina små armar runt min hals, du var ju liten igår. Plötsligt förvandlas dagar till år.

Du den vackraste skapelse på denna jord, din skönhet kan inte beskrivas i ord.

Jag undrar om du vet att du verkligen betyder allt. En känsla som inte går att sätta i handling då jag älskar dig tusenfalt.

Om jag så aldrig varit hos dig förut är jag här nu. Det enda jag ser framför mig är du.

Jag tänker på varje gång jag smekt dig kind, funnits hos dig men ändå varit blind.

Jag sitter hos dig nu, lägger dig som så många gånger förr på mitt bröst. Längtar efter att du ska öppna dina ögon, få höra din röst.

Hur kan jag vara så nära, utan att dig egentligen se? Från och med nu ska jag alltid var bredvid.

Ben gjorda för att springa ligger stilla i sin säng. Jag sjunger samma visa om och om igen, nynnar en påhittad refräng.

Sjunger om ett hus fyllt av glädje, skratt, kärlek och gråt. Sjunger om ett hem fyllt av skrapsår, sorger, trots och en himla massa förlåt.

-Mamma, du rycker till letar upp min hand. Jag vill aldrig någonsin bryta dessa starka band.

Så tätt intill viskar jag ditt namn. Du vanligtvis så full av liv somnar i min famn.

Jag är så otroligt rädd att gå miste om dig. Du älskade barn, den bästa delen av mig.

Jag vill aldrig sluta kyssa din panna och krama dig godnatt. Oavsett din ålder förblir du min största skatt.

En febrig kropp, min hand på din panna, sovande barn hur ska vi få tiden att stanna?

 

Plötsligt händer det!

Detta inlägg publicerades i: Allmänt av

IMG_1678

Mindfulness, meditation, varva ner, ta det lugnt, ja oavsett vad man kallar det så har det varit min värsta fiende. Jag känner mig bara än mer stressad, får panikkänslor och vill krypa ur min kropp. Men jag har letat, övat och återigen letat…och nu tror jag att jag har hittat rätt. Programmet som passar mig! Ja som ni ser här ovan, 3 timmar har jag mediterat, 3 TIMMAR (ja inte i streck så klart men ändå). Jag som inte vill sitta still i 3 minuter.

Om ni har en smartphone så vet ni säkert att det finns mängder med meditationsappar att ladda ner, jag har testat flera, men tröttnat. Det har varit en plåga att ta mig igenom dessa 3-6-10 minuter som man ska stå ut.

Men sedan hittade jag headspace, och det som är annorlunda med den är att den gör mig nyfiken på mer och får mig att vilja fortsätta. Här kommer jag liksom inte in i hela programmet föränn jag tränat tillräckligt mycket. SMART! Och det får i allafall  mig att vilja stanna kvar, jag vill liksom lyssna mig igenom alla program, nyfiken som jag är.

Först ska man göra tio dagar i rad (kostnadsfritt) om man sedan vill gå vidare kostar det ca 100 kr i månaden, och då har du två nivåer till att göra innan resterande program öppnar sig. Jag är på level 2 och har 13 meditationstillfällen kvar innan jag kan öppna upp hela programmet. Sen kan man välja mellan olika meditationer så som stress, ångest, sömn, acceptans, fokus, kreativitet mm.

Till en början kände jag mig rastlös, men fortfarande tillräckligt nyfiken för att fortsätta. Rastlösheten har nu gått över och jag blir istället trött. Kan nästan somna under en meditation. Det är självklart inte meningen att man ska göra det, men för mig är det stort att ens vara i närheten av sömn på 10 min, att kunna slappna av så snabbt har aldrig hänt tidigare.

En annan fördel med just denna app är att han har så filmsnuttar, animationer,där han berättar lite om mindfulness, och det tyckte jag var jätte bra. Ofta tröttnar man för att man tycker att det är så svårt, man kan inte stoppa sina tankar och att skiten ändå inte funkar. Men jag tycker att han förklarar på ett bra och tydligt sätt så att man kan släppa de där kraven. Mindfulness är en träning som allt annat, och det är helt ok OCH helt normalt att det är svårt och blir fel i början.

Jag vill tro att det har gjort skillnad för mig. Jag hoppas att jag fortsätter och tar mig igenom hela programmet. Kan ju inte lova något 🙂 Men vill verkligen tipsa er om att testa. Testa gärna dessa 10 dagar gratis och skicka mig gärna info om hur det går för dig och vad du tyckte om programmet. Är du en expert på mindfulness tar jag givetvis gärna emot fler tips och råd!

Barns rädslor

Detta inlägg publicerades i: Familj & föräldraskap av

ghost-156969_640

Ofta känner vi en himla massa känslor, men det är inte alltid vi vet vad de står för. Det kan kännas så jobbigt att reda ut dem att vi bara går runt med dem. Vi tar dem för vana. Jag tycker inte att du ska göra det, jag tycker att du ska ifrågasätta dem och gå emot dem!

Vad gäller barn, så behöver vi hjälpa dem att utforska sina rädslor, vad står de för? Är den en viss känsla barnet är rädd för, att vara ensam, bli lämnad? Eller speciella händelser, mörker, trånga utrymmen? Eller nya människor, spöken? Hjälp barnet att sätta ord på sina rädslor, det är först då ni tillsammans kan ifrågasätta dem.

Sen menar jag inte att du ska lämna ditt barn ensamt i ett mörkt rum för att den ska vänja sig med rädslan, inte alls. Men att barnet vet att det är det mörka rummet den är rädd för och inte känslan i sig är en väldigt stor skillnad. En människa möter otroligt många rädslor under ett helt liv. Vissa möter vi och går emot, andra bär vi med oss hela livet. Vissa går över av sig själv och andra får vi träna bort.

Det är också viktigt för dig som förälder och veta om det är en normal rädsla (som att vara rädd för mörker när man är liten), det går ofta över och inget du behöver jobba med, men om barnet börjar utveckla en fobi och du märker av ett undvikande beteende då kan man börja jobba med det i tid.

Igår var min dotter rädd. Hon skulle gå och lägga sig, lillebror låg redan och sov bredvid. Hon började gråta och sa att hon vill sova bredvid mig och hennes pappa istället.

-Vad är du rädd för?

-Jag vet inte. Jag bara är rädd.

-Ok, jag förstår att man kan vara rädd ibland, men det kan vara bra att veta varför. Tänker du några speciella tankar när du ligger här själv och lillebror sover bredvid?

Efter en stunds funderande säger hon: Ja, jag tänker att det ska komma någon och ta mig, och att ni inte skulle höra det, och han inte skulle kunna hjälpa mig för att han sover.

-Ok, det är en hemsk tanke, tror du verkligen på riktigt att den skulle kunna hända.

-Jag vet inte…

Dottern fick sova i vår säng. Men bara att kunna prata om känslan, sätta ord på den, gjorde att hon kände sig något lättad. Här hemma är det ok att vara rädd och man får gråta så mycket man vill. Men det är viktigt att vi pratar om varför.

Du kan!!!

Detta inlägg publicerades i: Psykisk ohälsa av

Människor har alltid sagt till mig vad man inte kan. Man kan inte jobba och plugga samtidigt. Man kan inte jobba, plugga och driva företag samtidigt, och man kan framförallt inte kombinera oavanstående med att ha en familj.

Man kan inte byta jobba hela tiden, men kan inte helt plötsligt ändra riktning i livet, man kan inte leva efter att följa sina impulser, man kan inte….

Vänner, familj, läkare, lärare och arbetskamrater har hela tiden sagt till mig vad jag inte kan.

En dag kom in kille med ADHD i på mitt kontor, han suckade och satte sig på stolen. -På behandlingen säger hon att jag ska ta en sak i taget hela tiden. Men det funkar inte i min hjärna med tusen planer och idéer. Det går liksom inte tillräckligt fort.

Killen försöker att bli drogfri, nykter och jag såg hopplösheten i han blick. Jag sätter mig bredvid honom.

-Tänk om det inte är så!

Han tittar förvånat på mig.- Vad menar du?

-Tänk om det är så att du inte är som alla andra. Att du kanske BEHÖVER ha flera saker i gång hela tiden för att må bra. Att du kanske behöver växla aktiviteter i stället för att göra en sak i taget…

Jag såg ljuset komma tillbaka i hans ögon. -Kan det vara så? Men dom säger ju att….

-Dom är inte du, dom vet inte vad du behöver. Kanske är det sådant som drar ner dig. När folk säger till dig vad du inte kan, när folk hela tiden drar dig tillbaka till en och samma uppgift. Du tröttnar, det går får långsamt, du fixar inte att göra det på det sättet och tar ett återfall….du kanske istället måste hålla DIN fart, leva efter din förmåga, INTE någon annans.

Han gick ut ur mitt rum som en annan kille än han kom in. En kille med en plan, en kille som hade tro på sig själv, en kille med styrkor, förmågor, kanske till och med större än andras. Han sa att ingen hade sagt det till honom förut, att alla hade försökt att pressa in honom i samma mall. En mall där han kände att han inte passade in, fick plats. Den fick honom och kvävas och vilja fly. Jag tänker på honom ibland. Jag hoppas att han har hittat sin fart, sitt tempo, att han själv håller i taktpinnen och inte lever efter någon annans.

Jag har klarat skolan, trots att jag jobbat HELA TIDEN. Jag driver företag samtidigt som jag arbetar heltid. Jag har gjort allt det och mycket där till, trots att folk säger att jag inte kan, att det aldrig kommer att gå. Jag har gjort det för att jag kan!

Låt aldrig någon säga till dig vad du kan eller inte kan. Följ inte mallen på hur man ska göra. Den är inte på riktigt, se den som en rekommendation, passar den inte dig så hoppa inte i den! Andra kanske inte kan, de kanske inte orkar. Men samma behöver inte gälla för dig.

Jag vill säga till dig att du kan. DU kan! Du kan! DU, just DU, DU KAN!

välkommen vår

Detta inlägg publicerades i: Allmänt av

IMG_0690Just nu går allting för fort, inte utanför mig, men i mig. Tankarna snurrar så fort så jag inte hinner med dem. Papper, planer, ord, måsten, frågor, svar , lösningar och ständigt nya problem. Tiden flyter ihop, äta, jobba, sova, läxor, laga mat, duscha, hundpromenad och mitt i röran kan en jävla telefonförsäljare ringa. En tanke hinner inte nå handling för än nästa dyker upp och i den blir jag avbruten och tappar bort mig. Kalendern kan eka tom, men inuti mig känns det fullt, för mycket….just nu…

Man vill trycka på en pausknapp, få världen att stanna, om så bara för en stund. Man vill hinna springa ikapp, kunna hämta andan, ladda batterierna. Små saker blir övermäktiga och ett mail kan få en helt uttömd på känslor. Händer det något mer nu så dör jag, slutar att andas, av mig själv.

Samtidigt skiner solen, jag börjar se livet i färg igen, och längtar efter värme på min hud. Varje morgon kommer ljuset och det glädjer mig att bara få vakna till något annat än mörker. Små vårblommor lyser ikapp med solen, människor strålar och man längtar efter framtiden, på det som komma skall.

Jag pausar, jag andas, jag sitter still, jag sover och jag bara är. För just nu kan jag inte så mycket mer.

Jag vill skrika välkommen till våren, jag behöver dig just nu. Jag behöver sommar, jag behöver sol, jag behöver värme, jag behöver livet i färg…igen. Jag vill skrika välkommen sol, vart har du varit, lämna mig inte så länge igen. Jag vill ropa välkommen värme, som sveper runt min kropp, värmer mitt skinn och får mig att vilja slänga halva garderoben i ren trots mot höst och vinter.

Jag vill bara skrika välkommen vår, hålla dig tätt intill mig, stoppa ner solen i min ficka och värmen i rockärmen. Välkommen vår, om du bara visste vad du varit saknad!