Jag har fått en helt annan syn på mindfulness nu när jag utövat det ett tag. Och jag tänker att det faktiskt inte är riktigt så svårt som jag från början trodde. Jag tror att du liksom jag har stunder av total mindfulness då och då men du tänker bara inte på det. Stunder då du inte ens försöker, men är helt uppe i det du gör och ingenting annat. Kan du komma på några sådana tillfällen? Istället för att som jag, sitta och öva 10-20 minuter om dagen, så försök att istället ta vara på den där stunderna!
Mina guldstunder är tex att vara med mina hundar. Djur överhuvud taget egentligen, men när jag har min hund i knät så njuter jag i flera minuter av känna hans päls under min hand, hans doft och hans varma tunga på min kind. I små korta stunder är jag bara där. Tittar dem i ögonen, smeker och kramar om. För att sedan gå förlorad i tankar igen. Men stunden är ju ändå där, ta vara på den!
Att sitta framför en sprakande brasa, eller med ansiktet upp mot solen. Blunda och känna värmen. Där och då njuter du, stannar upp och bara är! Ibland kan man vara i nuet, njuta, utan att anstränga sig.
Försök att tänka på det du faktiskt gör istället för det du inte kan. Om du bara för några sekunder stannar upp, luktar på maten du lagar, njuter av smaken eller bara av dess åsyn, så låt det vara tillräckligt.
Att träna mindfulness är inte som annan träning. Du kan inte så lätt mäta din prestation, ta tiden, tydligt känna att du blir bättre eller starkare. Under de 10 minuter jag sitter still och mediterar får jag mängder av tankar, jag kanske är så himla mindfull egentligen, jag glömmer att tänka på min andning, scanna kroppen, eller se en blå himmel framför mina ögon, men det är ok. För mig är det stort att bara sitta still i 10 minuter utan att göra någonting, utan att känna rastlöshet, panik eller avbryta själva övningen.
Idag prioriterar jag mina 10 minuter i tystnad. Jag stänger av datorn, utesluter tv:n, världen runt om mig. Jag har hittat en känsla jag aldrig tidigare känt, och jag gillar det.
