Månadsarkiv: mars 2015

Ja jag vet att det låter sjukt, men det är sant. Har du burit ångest för länge så blir det tillslut din trygghet, något man ständigt kan hålla i hand, lita på och till slut inte vill vågar bli av med. För trots allt så vet du faktiskt inte hur det är att vara utan, och det skrämmer dig.

[Tweet ”Att ständigt ha ångest blir ett sätt att leva, att ha kontroll.”] Och hur du än vrider och vänder på det så vill du inte förlora den, kontrollen. Hur känns det att inte vara förberedd, att inte ständigt vara redo, att inte förvänta sig det värsta?

För mig känns det som att falla fritt, som att hoppa utan fallskärm. I dagsläget kan jag alltid lita på att min fallskärm löses ut, den gör mig trygg, fångar alltid upp mig. Jag tycker om min fallskärm, trots att den löses ut allt för ofta, gör att jag tappar fart och fast att jag trasslar in mig i snörena. Men jag vet ändå att den är där, alltid.

När jag springer fladdrar den som en extra tyngd bakom min rygg, den gör att jag alltid får kämpa hårdare. Men jag har blivit vältränad och tar det ofta som ännu en utmaning. Jag springer ALLTID i motvind, det är så mitt liv ser ut. Jag har en hårdare kamp. Men jag tar den, igen, igen och igen…

När läkaren kommer med tabletter i handen känns det som att han klipper av linorna bakom min rygg. Jag blir jag förskräckt, förstenad.

Läkaren tittar frågande på mig. Jag drar min fallskärm närmare min kropp. Stoppar tryggt in den i min väska och håller den tätt intill mig.

-Vill du inte bli av med den där, säger läkaren och tittar frågande på mig.

-Jo men jag vågar inte släppa taget.

Han bänder loss mina händer från stycket av tyg.

-Se så släpp taget nu, det kommer bli bra.

Det känns som att han tar en del av mitt liv och slänger det undan.

Jag tittar på hans hand. -Kan den där lilla saken verkligen hjälpa mig?

-Kan den här lilla saken verkligen skada dig?

Jag skulle önska att man istället för att kasta undan min förflutna avlägsnade det bit för bit. Att jag själv fick klippa en tråd i taget. Att jag sakta fick öva mig på förtroende, tillit.  [Tweet ”Jag letar efter en lösning, du tror att du bär på svaret.”]

-Du kommer känna dig lättad, fri. Slippa tyngden som du bär. Det är inte så man ska leva.

Nej det är inte så man ska leva, men det är så mitt liv ser ut. Och vad du inte förstår är att den där lättnaden du pratar om, det är den som skrämmer mig. Jag tar på mig min slitna ryggsäck, går ut från ditt kontor. Vänder mig inte om.

Jag anser att det är viktigt att analysera sig själv. Jag behöver ständigt lyssna inåt för att veta när jag är mer eller i mindre i balans. Annars slår det över mig som en våg, jag är totalt oförberedde och fattar inte vad den kommer ifrån. Sen sitter man där dyblöt med ångest över att man höll på att drunkna. Själva händelsen kanske är över, förbi. Men känslan sitter kvar i dig ändå.

Ångest är en normal reaktion, något vi människor behöver för att överleva. Den säger oss något. Men det är inte samma sak som att du behöver leva med den dygnet runt under samma tak. Nej, ångesten är en känsla som endast ska hälsa på dig tillfälligt, en känsla som ger dig samma lycka, lättnad varje gång den lämnar dig.

Ett första steg på vägen är att ta reda på om din ångest kommer inifrån eller utifrån. Vad handlar den om? Vad vill den säga dig? Får du ångest av ditt jobb, känner du dig stressad, maktlös där? Ja då säger din kropp till dig att du ska byta plats. Finns det någon person runt dig som skapar obehag, där du får ångest av att bara veta att ni kommer att mötas? Ja men då säger din kropp att det finns ett problem liggande där. Lös det, eller undvik det. (jag föredrar det första). Du kan leva med en gnagande oro som försöker påminna dig om att du ska göra en förändring. LEV INTE MED DEN, LYSSNA PÅ DEN!

Sen är jag fullt medveten om att förändring inte är lätt, att byta jobb, relation, umgänge eller bostad går inte enkelt och det är inte det jag vill säga. Jag vill säga att det viktiga är att du vet skillnaden. Att du vet vad det är som behöver förändras. För om du bara låter ångesten vara så flyter den snart ut över HELA ditt liv och du kan ha svårt att se vart den började. Helt plötsligt hittar du inte längre någon lösning. Du vet inte vilka trådar du skall ta tag i.

I detta fall kanske du behöver prata med någon, samtalsstöd, eller få hjälp med att dig ut ur ditt problem. En dag i taget, ett steg i taget.

Har du däremot en ångest som bor i dig trots att allt runt dig är bra. Du ”trivs” med ditt liv och har ingenting du vill förändra men ändå är det något på insidan som spökar? Ja men då kanske du har andra saker du behöver jobba med. Kanske är det din barndom, PTSD eller en ångestsjukdom du behöver jobba med? Kanske har ångesten flyttat in i din kropp utan att den har rätt att vara där? I dessa situationer finns det inte ens några trådar att ta tag i, inga problem som ska lösas.

Oavsett är det viktigt att DU vet skillnaden. För det är bara du som kan skapa förändringen. Mår du dåligt på grund av yttre omständigheter eller är det inre omständigheter som skapar ditt obehag?

Ta därför för vana att scanna dig själv, checka av varje område i ditt liv, och nej du ska inte nå 100% men du kanske ska ligga på 80%. Det viktiga är att utforska om det finns ett område som är alarmerande lågt. Ta då hjälp av någon, skriv en handlingsplan och lös problemet! Samma sak om du inte hittar något i ditt liv du vill förändra men ändå går runt och bär på en tung nedstämdhet. Sök hjälp och ta emot den!

Och jag menar inte att vi ska gå runt och vara lyckliga varje dag, för nej så ser livet inte ut. Men det måste finnas något annat än att ständigt leva på toppen eller på botten. Jag vill att vi ska leva i mitten. Jag vill att du ska vara tillfredsställd, nöjd. Gå och lägg dig tillfredsställd, vakna tillfredsställd, lev ditt liv, tillfredsställd.