Du är som en fågel sa en arbetskamrat till mig i veckan när han fick reda på att jag inte skulle stanna kvar på min arbetsplats. Du kommer att flyga från plats till plats, det går inte att sätta dig i bur.
Nej, han har nog rätt. I en bur skulle jag tröttna på utsikten, plocka av mig mina fjädrar, vissla sorgliga melodier. Jag flyger från plats till plats, vilar mina vingar, njuter av nya utsikter och tar mig sedan vidare.
Hur ska man någonsin få dig att stanna kvar? Vingklippa, sätta en ring runt dig fot?
Nej man kan aldrig med tvång få någon att stanna, inte om personen samtidigt ska må bra. Men det fick mig att själv börja fundera på vad som krävs. Jag tror jag behöver bli tam, att någon sakta men säkert lockar mig närmare. Liksom tämjer, handmatar. Jag behöver bygga upp en himla massa tillit och förtroende.
Jag är skygg, håller mig vid sidan av, alltid beredd att fly. Rädd för att bli instängd, fångad, förminskad. Jag får liksom inte plats i en bur, gallret skaver mot min fjäderdräkt och vilket håll jag än vänder mig åt så ser allting likadant ut. Kanske är vi alla fåglar, fast bara av olika sort. Undulater passar i bur, nymfparakiter likaså. Men jag är inte av den rasen.
Jag behöver någon som fångar mig i farten och släpper mig fri igen, någon som får mig att frivilligt vilja komma tillbaka. Jag behöver en öppen bur, som tillåter mig sträcka ut mina vingar, se mig omkring, lämna buren men ständigt välkomna mig hem. Jag behöver känna att jag får plats att växa, utvecklas, flyga fritt. Jag behöver få gå vidare samtidigt som jag får stanna kvar.