I terapistolen inser jag att det inte är jag som har ont. Den vuxna Jessica. Det är inte jag som blöder eller skriker efter hjälp. Det är inte jag som gråter och mår dåligt. Det är inte jag som känner mig så där himla isolerad och ensam. Det är barnet i mig. Hon med det stora blödande såret som inte fick någon plats att växa.
Jag är hel nu. På ytan. Men det där såret finns kvar. Pulserande. Värkande. Det smärtar unden huden men utanpå syns inte ett endaste blåmärke.
Jag är vuxen nu, och den vuxna Jessica har gjort alla rätt. Hon har byggt allting bra omkring sig. Men inuti ekar ordet fel, fel, fel. Det är hon som ropar, hon som önskar att det vore annorlunda, hon som har ett förflutet som inte går att rätta till.
Jag skulle vilja ta fram saxen och klippa av det som ligger bakom mig. Allt som tynger och gör ont. Då skulle jag bli hel. För det är jobbigt att bära runt på det där trasiga även om jag inte bor i det längre.
Det är som att gå barfota över ruiner. Som att bygga ett slott på svag mark. Titta vad fint, kan jag säga stolt och peka på allt det vackra som kan falla ihop när som helst.
Det känns oroligt att gå på mark som inte bär. Det slår mig att det är precis så det känns, som att jag ständigt måste vara orolig över vart jag trampar.
Jag litar inte på att det inte ligger minor längst vägen eller att jag faller ner i en stor svart grop. Kanske därför det blir så svårt att leva i nuet även om nuet är bra. För jag går ständigt runt och bär på rädslan; att vid nästa steg exploderar jag.