Det där med att ha hundvalp, jösses vilken pers. Det konstiga är att jag har haft hund hela mitt liv, och hundvalp vid ett flertal tillfällen. Ja senast för sju år sedan när vår lilla fralla kom till familjen.
Men aldrig, aldrig kan jag minnas att det kändes lika jobbigt som nu.
Jag tror visserligen inte att det handlar om hunden i sig. Utan kanske mer om att jag är i obalans och verkligen behöver ordning och reda och tid för mig själv. Jag som veckorna innan han kom längtade ihjäl mig efter en hundvalp längtar nu ihjäl mig efter att han ska bli stor. Lyxen med en rumsren hund och inga sylvassa tänder ska jag från och med nu minnas för alltid.
Den där lyxen med att jobba hemifrån känns inte lika lyxig när man hör hundarna skälla och bråka i bakgrunden eller när valpen mitt i ett videomöte ställer sig och kissar framför en. Då är det lätt att hålla sig för skratt.
”Det blir bättre” är ett mantra som går på högvarv i min hjärna just nu. ”Det bli bättre”.
Jag kommer på mig själv med att googla på ”när valpar tappar tänder och när de blir rumsrena” bara för att jag vill ha ett datum och sätta i min kalender och förhålla mig till. Då kan jag liksom räkna ner tills att problemet är över. Men egentligen kan jag och vet allt det där utantill, och det finns ju inga färdiga svar, och så farligt kanske det inte heller är, egentligen.
Det kanske inte är han som är helt galen, vild och i obalans, utan kanske mer jag själv, galen, vild och i obalans.
Men precis samma regel som gäller småbarn gäller också hundvalpar, dom är fantastiska när dom sover och då vill man ta tillbaka varje ont ord man sagt. Inte är det väl då farligt ändå?
Och jag kommer på mig själv att som vanligt längta efter framtiden. Till den där punkten då han är min följeslagare i vått och torrt och hänger på promenader, löpturer och i cykelspår.
När valptänderna drar sönder ett nytt klädesplagg eller hugger tag i låret så tröstar jag mig med att han (förutom i sina valpryck) är så stabil mentalt. Han varken skäller, drar i koppel eller visar aggression eller rädsla. Han kommer att bli min bästa vän det är jag säker på och jag ser fram emot varje stund vi kommer att tillbringa tillsammans. Ja det blir bättre, det blir bättre, det blir bättre….