Bild mäklarhuset/hemnet
Förra veckan var vi och kollade på huset en sista gång innan vi får nycklarna till det, och ni vet när man gått och fantiserat och längtat efter något varje dag och sedan ser det i verkligheten. Besvikelsen. Eller nej, besvikelsen kanske är fel ord, jag vill fortfarande ha huset, kanske mer chocken…
….av hur litet huset var. Man har ju liksom målat upp en bild av det i sitt huvud, och den stämde helt plötsligt inte alls överens med verkligheten. Alltså jag har ju hela tiden vetat att huset är litet. Till och med hälften av det vi har nu…. men ändå.
Badrummet var tex dubbelt så stort i mina tankar än vad det var i verkligheten, och det visade sig att jag kan nå taket utan att sträcka på mig vilket jag inte alls kunde i min fantasi. Nej, där var det högre i tak. Typ lika högt som vi har nu.
Det är konstigt vad sinnena kan spela en ett spratt. Inte för att jag är missnöjd, nej mer förvånad. Jag ser fram emot det här mer än någonting annat. Förblindad men samtidigt fullständigt medveten och vaken. För jag vet att det inte kommer att vara en dröm. Utan kanske mer hårt arbete och obehagliga överraskningar.
Men jag tänker fortsätta att bära på den där drömmiga känslan. I alla fall i en dag till!
