Du bor i himlen nu
Vi har träffats varannan vecka. I det högra hörnet på mitt kontor.
Jag har fått se dig växa, från rädd och liten, till stark och stor.
Jag vet att jag inte bär någon skuld ändå reflekterar jag över varje ord.
För att leta efter felet som gjorde att du föll överbord.
Jag funderar och funderar fast att jag vet att det inte handlar om mig…
så tänker jag ändå på om det fanns något jag hade kunnat gjort för att hindra dig.
Hur kan någon försvinna utan förvarning, ta sitt liv så fort?
Fanns det något jag kunde ha sagt, något annat jag skulle ha gjort.
Du lämnar en tom plats i min kalender utan att säga ett ord.
Jag går tillbaka till arbetet, medan du lämnar vår jord.
Jag tvivlar på mig själv, undrar om detta jobbet verkligen är mitt att utföra.
Hur kan man laga någon utan att samtidigt förstöra.
Du lämnar något efter dig och jag vet inte om mitt arbete någonsin blir som förut.
Hur vet jag om de liv jag försöker laga gång på gång kommer ta slut.
Jag har ingen rätt och sörja men något känns så fel.
Hur kunde du gå sönder, när jag skulle göra dig hel.
Jag vet att det inte är mitt ansvar, valet är alltid ditt.
Men jag kan inte hjälpa att känna att en del av ansvaret är mitt.
Jag såg det aldrig i dina ögon, kunde inte läsa det i dina tankar.
Tänk om det är orsaken till att ditt hjärta inte längre bankar.
Jag vet att du hade ont och vad som fick ditt hjärta att värka.
Trodde ändå aldrig att du skulle försvinna utan att jag skulle märka.
Jag fortsätter livet, men det gör inte du.
Du stannar bland molnen, för du bor i himlen nu.
[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar