Det du ser, är inte det jag känner


“Det syns inte på dig” är något jag får höra ofta. Nej, men för mig handlar livet om kontroll. Kan jag hålla kontrollen så fixar jag det, fixar allt. Ingen behöver märka. Men i bland, i vissa miljöer, eller tillsammans med vissa personer är jag som en uppvridbar leksak. Om någon börjar snurra på nyckeln så kör jag racet. Då tappar jag kontrollen och kör fullt ut tills nyckeln har stannat och energin tar slut. En on/off knapp som jag själv inte kan styra.

När jag väl har kontroll så har jag kontroll över allt. Mat, träning, aktiviteter, tider, mig själv. Men om jag ruckar på en enda liten rutin så faller allt, som ett korthus.

Det tar tid att bygga upp allt igen, man får börja från grunden, kort för kort. Det gäller att vara försiktigt, långsam. Minsta lilla justering kan få det att falla. Det tar också kraft att skydda korthuset, från vindpustar och olyckor. Och trots att man varje sekund av dagen kämpar för att hålla kontroll faller den förr eller senare ändå omkull. Kanske är det för att ett kort långsamt börjar att glida iväg och tar sedan resten med sig, eller kanske rasar det av alla spänningar som byggts upp under dagen?

Man vågar inte ta för stora steg när man lever i ett korthus. Man får ständigt smyga fram för att allt du byggt upp inte ska rasa och att du själv ska bli liggande längst ner med alla byggstenar över dig. Men när tröttheten tar över måste man ibland släppa taget, kasta sig ut, falla fritt. Istället för att njuta av flygturen är jag skräckfylld över att ha tappat kontrollen och hoppas att ingen ser, att ingen märker. Jag försöker hela tiden hitta något att återigen greppa tag i, så att man kan kravla sig upp, borsta av sig byggdammet och börja om från början igen.

Nej det syns inte på mig. Jag har hårda krav på mig själv. Att jag ska vara som andra och klara av allt som alla andra. Men det kan suga musten ur en att ständigt försöka passa in. Jag har inte kommit så här långt för att jag varit mig själv, utan för att jag försökt att vara någon annan. Jag vet att du inte kan se kampen inom mig, hur jag hela tiden håller emot och stänger in. Du ser inte vilken ansträngningen som dagligen krävs och du är inte heller där när jag faller ihop.

Allt du ser är en fasad, men inuti pågår ett ständigt byggkaos.

 

 

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.