En ångestattack
I helgen fick jag min första ångestattack på riktigt, riktigt länge. Har nästan glömt av att jag tidigare ofta mådde så här. Är tacksam för påminnelsen, men vill samtidigt se den gå. Känslan sitter kvar i mig. Kroppen är svag, orörlig och jag har svårt att andas. Jag försöker hålla tankarna i schack, för jag vet att det är dem som är problemet till att jag mår så här.
Jag har varit ”frisk” (från min ångest) länge nu, flera år skulle jag tro. Känner sällan att rädslan tar över mig eller hanterar mitt liv, den är där, men jag är oftast starkare än vad den är…men inte just nu.
Jag vet att det var flera triggers som satte igång känslan. Det är så det blir, när flera saker kommer samtidigt och man inte kan värja sig. Resorna till Malmö känns värre även om de är färre. Tanken att vara borta från min familj är tung, och vid just denna helg var barnen i sorg och behövde mig lite mer än annars. Jag fick information om att någon blivit allvarligt sjuk, någon annan pratar om katastrofen med miljön och dörren på tåget går inte att stänga så jag hör varje sväng och inbromsning.
Det började väl där, på tåget hem. Jag vet att jag flera gånger ryckte till med en snabb tanke ”nu kommer jag att dö”. Jag vill inte åka tåg, jag ville just då aldrig mer åka tåg. Jag ville vara hemma, med min familj. Varje ljud gick som en ilning i min kropp och det gjorde fysiskt ont. Då jag ville få bort tankarna av att dö i en tågkrasch satte jag på en podd men tog det felaktiga beslutet att lyssna på ”En mörk historia” där en ung kille blivit mördad. Vardagsmat kan man tycka, speciellt i min bransch, min inte i mitt hjärta just då. När podden rörde mig till tårar borde jag ha stoppat, förstått att jag ska försöka vända skutan och förändra mina tankar, men inte….
Väl framme på centralstationen ser jag bara påverkade och högljudda människor. Jag känner mig rädd, hotad och vill helst bara gömma mig. Funderade allvarligt att sätta mig i ett hörn och gråta och ringa någon för att be om hjälp. Men samtidigt visste jag att det inte var sanning, att det var mina tankar som förvrängde min verklighet. Att jag just nu fokuserade på min rädsla istället för mitt lugn.
Väl hemma är jag säker på att jag ska bli attackerad, våldtagen när jag går över den mörka parkeringsplatsen. Stegen är snabba och andningen kort. Jag låser bildörren. Tar en extra titt i baksätet (vem gör så) så att ingen förövare ligger där. Här borde jag stannat, pausat, andats men istället kör jag i väg. Mot mitt mål. Hem.
Och när man nått sitt mål och tror att allt är över, det är egentligen då det börjar, den där riktiga ångesten. Och istället för att lugna mig råkade min man späda på min rädsla (inte visste han att min ångest var dubbelt starkare än vanligt) och vid 23-tiden på kvällen när lampan skulle släckas var jag 99% säker på att jag var allvarligt sjuk och skulle dö (google bekräftade min sjukdom). Jag menar verkligen 99% säker. Den där logiska delen som vet, som förstår, som brukar kunna lugna mig. Den var helt borta och jag kände att jag inte fick någon luft.
Men till slut lyckades jag fånga upp mig själv. Lade händerna på magen och djupandades men en meditation i öronen. Det där med dödsångest och hypokondri var inget jag led av förr i tiden (innan barnen) då var man ju odödlig. Vad hände? Nog för att mitt liv bestod av ångest och oro men inte av den här kalibern. Men där i vinternatten slår det mig att om min största rädsla just nu är döden så betyder det att jag i alla fall är vid liv. Och det är ett gott tecken.
Jag somnade med orden ”du lever just nu Jessica, du lever just nu”. När jag nästa morgon vaknar har styrkan på ångesten sjunkit, men efterskalven är kvar. Jag vet att jag en sådan dag måste vara rädd om mig själv. Bort med tv och tidningar, välj vem du umgås med och var försiktig med dina tankar. Om några dagar har du hittat tillbaka till dig själv igen, allt kommer bli bra <3