En söndrig flicka
Vem är du, frågar terapeuten. Orden som kommer ur min mun beskriver den där vuxna Jessica. Hon som är hel, i alla fall utanpå. Men någonstans i mig känner jag att den där andra delen finns kvar. Hon som inte syns eller hörs längre. Den där flickan som ingen ser.
Hon är närvarande, levande, osynlig. Hon är jag.
Och med dom där fina orden är det som att jag förringar henne, knuffar undan henne för någon som är bättre. Dom är så olika dom där personerna, som natt och dag. Som mörker och ljus.
Men hon är jag.
Det känns som att jag någonstans där inne förnekar hennes existens genom att läka och växa. Visa upp en utsida som är hel, som är bättre än den andra. Som att säga att den andra inte är ok.
Som att döma och gömma. Det man inte vill ska finnas. Även om hon hela tiden är där.
Vem är du, frågar terapeuten.
Kanske var det den där flickan som svarade. Som broderade historian full med vackra ord för att visa att hon blivit stor. Men någonstans på namnskylten känner jag att jag måste få blotta sanningen ..att bland fina titlar och vackra ord, det fortfarande en liten flicka söndrig bor.