Tappar bort
mig själv.
Förlorar fotfästet
om och om igen.
Precis när jag tror att jag återfått balansen
faller jag
igen.
Det syns inte
utanpå.
Men inuti
gör det ont.
Får blåmärken.
Både här och där.
Älskar känslan
av vind i håret.
När tankarna går snabbt
och världen är min.
Huvudet bland molnen
och fötterna på jorden.
Gör att man snubblar
ibland.
Varje gång är jag rädd
för att fastna
att inte ta mig upp.
Och den rädslan
gör nästan ondare
än själva fallet.