Vaknade chockartat upp av någons skratt utanför fönstret i morse och hade till en början ingen aning om vart jag befann mig. Men efter några sekunders betänketid kom jag på att jag är i Norrköping på utbildningsvecka, och Norrköping mötte mig med öppna armar och solsken ☀︎
Det var tufft att lämna familjen igår. Livet känns lite mer skört än vanligt (eller kanske är det bara jag som är mer skör än vanligt). Men jag såg i barnens ögon att avskedet var jobbigare än förut och jag inbillar mig också att kramen från min man var extra hård.
Jag längtar hem, och tänkte därför fokusera lite extra på att verkligen se till att ha det bra här denna vecka. Jag har försökt att ta vara på dagen, göra det bästa av den. Vilket idag har inneburit att fånga varje sekund utomhus. Jag har stannat upp för att dofta på blommor, suttit och njutit av utsikten över vattnet och försökt att vara i nuet.
Utbildningen känns lovande och jag känner mig verkligen tacksam och glad för att få vara här, samtidigt som jag inte vill annat än att åka hem ❤︎ Konstigt att livet kan vara så dubbelt. Rädsla och nyfikenhet, glädje och sorg. Som att de alltid lever intill varandra. Nu ska jag läsa 84 sidor behandlingsmanual på ämnet relationsvåld innan jag sluter mina ögon för dagen. Idag tänker jag somna med tacksamhet i mitt bröst, och jag hoppas att känslan stannar kvar hela natten ❤︎
