Hudlös men skitstark
Ibland kan jag blir arg på mig själv för att jag är så jävla hudlös. Att allting tas in, gör ont.
Skärp dig, försöker jag bryskt säga till mig själv. Du klarar det här, du är stark. Men det hindrar mig inte från att bryta ihop.
Jag vet inte om det handlar om att jag är ”svag” egentligen, utan kanske är det mer att jag kräver för mycket av mig själv?
Jag låter ofta tårarna rinna, jag döljer dem inte längre. För kanske ligger styrkan inte i att hålla dem tillbaka, utan i att låta dem komma fram [wp-svg-icons icon=”heart” wrap=”i”]
[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar