Hur mycket jag än försöker så kommer jag aldrig att riktigt förstå dig. Lika mycket som jag skulle vilja ta över din smärta önskar jag att någon bar min. Maktlösheten är min börda. Att se dig kämpa mot osynliga demoner utan att kunna hjälpa dig i striden får mig att gå sönder inuti. Jag önskar att du kunde säga mig vart det smärtar så att jag kan blåsa dina sår. Jag försöker istället beskyddande plåstra om hela dig, samtidigt som du försöker slå dig fri från både plåster och bandage. Det är ett krig vi utkämpar tillsammans, mot krafter vi inte känner till. Istället för att skydda dig och bära dig i min famn får du leda vägen, då jag inte vet vart den bär.
Jag som skulle bära dig på mina axlar och visa dig världen, i stället får du, mitt barn, visa mig din.