I en tågvagn
Jag lade märke till honom direkt. Kanske var det ögonen, han sätt att röra sig, eller för att han hade stora hörlurar som täckte halva huvudet med dånande musik. Hans blick flackade, han höll hårt i sin biljett och jag tänkte, sätt dig inte bredvid mig. När han går förbi mitt säte drar jag en stor djup suck, tills jag ser att det svansar två små barn efter honom. Jag stängde av podden i mina öron och följde dom med min blick. Han stannade upp, pratade högt, kliade sig i huvudet utan hår.
Han måste ha varit i min egen ålder, med två små barn med frågande blick. Han var hög, påtänd och hade ingen aning om vart dom skulle sätta sig. Tillslut hittar han några lediga säten. Placerar sin fyraåring bredvid mig, och sätter sig själv och det större barnet i ett säte snett intill.
Barnen är tysta, snälla och fyraåringen sneglar blygt på mig. Jag får en känsla av att jag behöver vara med, hjälpa till, men sitter lydigt på min egen kant. Pappan delar ut godis. Hela tågvagnen är tyst, förutom han och barnen, men ingen tittar på dem. Det är som att de inte finns.
Det tar inte en lång stund förrän pappan plötsligt försvinner i väg, barnen tittar oroligt på varandra, väntar. Det ena barnet reser sig upp, försöker gå fram och se ifall han ser sin pappa, men vänder tillbaka. Efter ännu en stund börjar även fyraåringen tätt intill bli orolig, var är min pappa. Jag börjar att prata med honom. Ber honom att stanna kvar. Säger att pappa bara är på toaletten, att det kanske är kö, och att pappa skulle bli jätte orolig ifall han gått sin väg när pappan är tillbaka. Pojken tittar på mig med stora ögon, nickar och liksom håller sig kvar med båda händerna i bordet framför.
Den äldsta pojken travar fram till mig när han hör att jag pratar med hans lillebror, han sträcker fram sin hand. Hej, jag heter Sebastian, trevligt att träffas, vad heter du? Jag tar hans hand, presenterar mig. Det blev ett timslång samtal, båda barnen kryper upp bredvid mig, nära. Det här var mysigt, säger Sebastian och tittar på mig emellan meningarna. Vi pratar om spel, hus, bilar, spårvagnar och jag hjälper dem att öppna sitt godis. Varför är du så snäll mot barn, frågar Sebastian mig efter en tyst minut. Jag blev förvånad, men svarar; det borde väl alla vara? Snälla mot barn? Ja, det är sant nickar Sebastian till svar.
Pappa har hunnit komma tillbaka under vårt samtal, än suddigare i sin blick. Han ögon möter inte mina. Han sätter sig i sin stol, barnen sitter kvar i min. Vi fortsätter vårt samtal och pappan försvinner bort i en egen värld. Den lilla pojken kryper upp i pappans knä. Jag vet att han är rädd. Tillslut tröttnar våra medresenärer på oss (eller i alla fall en). Har ni glömt bort att ni sitter i en tyst vagn, reser sig en vinglig kvinna upp och säger med en stark doft av alkohol. Är det här ett jävla skämt tänker jag, vart har jag hamnat någonstans. Snett framför mig sitter en pastor stolt med sin krage runt halsen, djupt nedsjunken i en bok och ger varken den alkoholiserade kvinnan, barnen eller den påverkade mannen en tanke.
Jag är väl medveten om att vi sitter i en tyst vagn, men dom där barnen är så mycket viktigare än några tysta timmar i en tågvagn. Det är nog bäst att vi är tysta, säger jag till Sebastian. Han ger mig en ledsen blick och går tillbaka till sin plats. När vi närmar oss slutstationen tittar båda barnen på mig med en blick som tränger igenom min hud. Dom vet att jag vet. Dom vet att jag ser dom, känner deras rädsla, till viss del vet vad de just nu går igenom. Det var trevligt att träffa dig, säger Sebastian innan han går. Han vänder sig om, och tittar efter mig.
Fast att dom gick av i Göteborg, hängde dom med mig hela vägen hem. Var är mamman, var är socialtjänsten, vad kan jag göra? Att känna sig så ofattbart maktlös, när man ser barn i behov.
Men jag tröstar mig själv med att jag fyllde deras behov just där och då, att jag blev den trygga föräldern när deras riktiga för några timmar saknades. Och jag i motsats till de andra femton personerna i tågvagnen faktiskt lyfte blicken och såg.