Har legat hemma de senaste dagarna och snörvlat och hostat, inte längtat efter annat än att återgå till vardagen och må bra. Tror aldrig jag legat still så länge som jag lyckats med de här dagarna. Min man som är betydligt mer van än mig vid att vara sjuk, tipsade om bästa sättet att hosta, vilka tabletter man skulle ta och förklarade för mig vart jag skulle kunna få ont och varför.
Ha, vilken kunskap att bära! Inte visste jag att det skulle göra ont i hela ansiktet och ryggen efter en hel natts av hostande, och att efter den där förbannade rethostan väntar slem. Det är visserligen en kunskap jag gärna vill vara utan men ändå.
Känner nu att jag är på bättringsväg och håller tummarna för att jag är på jobbet när du läser det här inlägget. Men man vet inte om man börjar bli bättre eller om det är tabletterna som gör susen. Vi får se. Det värsta av allt har nästan inte varit måendet (jo, det har det) men som extra grädde på moset så var det också smått irriterade att ha en hund som studsar upp och ner och krafsar på dig när du är sjuk. Nej, han har inte varit så här lugn som han är på bilderna. Skenet kan bedra.
Han är van med att det blir långpromenader när jag är hemma, vet inte vem av oss som var mest förvånad över att jag lyckades ligga i soffan, men han kämpade i alla fall hårt med att övertala mig till att låta bli.
Och varför är det så att när man absolut inte kan göra saker, så har man den största lusten till det? Nu när jag legat i soffan och stirrat i taket i flera dagar känner jag mig starkt motiverad till att löpträna, ta disken, ja till och med göra bokföringen. Sådant som lusten inte brukar säga till mig annars. Får väl se om det blir en löpare av mig när förkylningen väl är förbi. Förmodligen, inte.
