Där swishade juni snabbt förbi utan att man knappt hann märka det. Jag känner mig öppen och sårbar. Beredd på allt liksom. Jobbar varje dag med att ha fötterna på jorden och att inte låta tankarna flyga iväg. Jag tror att det var rätt beslut att inte ta någon längre sommar semester i år. Att istället arbeta med att njuta mer av vardagen. Men vem vet sådant förens efteråt?
Jag försöker att ta varje dag som den kommer. Jobba med det jag har.
Jag börjar känna att det där med covid gör en lätt nedstämd. Det är svårt att planera, ta för stora kliv. När allt kan förändras. Så har det egentligen alltid varit men det är bättre att gå runt ovetande än ständigt förberedd. I alla fall för mig. Mina katastroftankar är alltid närvarande. Jag behövde liksom inte ett lager till att lägga över dem. Så även om jag kanske egentligen inte är mer nedstämd eller ångestfylld än vanligt känns allt så mycket tyngre.
Det blir svårt att gå, att röra sig över huvudtaget. Kanske därför jag känner att jag står still just nu. Även om inte det heller är sant. Jag har mina återkommande klienter. Jobbar på en bok, spelar in podd och arbetar med allt som ska göras inför skolan till hösten. Ändå bär jag en känsla av att sitta fast. Jag försöker att inte göra något åt den känslan. För i perioder handlar livet inte om att kämpa emot. Utan istället flyta med ❤︎
