Ibland får jag frågan om jag inte tror att ADHD överdiagnostiseras, men jag brukar svara att jag inte väljer att se det på det sättet. För mig innebär ADHD psykisk ohälsa, vilket innebär att alla som söker en diagnos bär på ett lidande. Och det tycker jag, oavsett symtom att man skall få hjälp med.
Jag tror inte att människor överdiagnostiseras. Jag tror att människor söker hjälp till en högre grad i dag än tidigare, och jag tror på att alla som söker hjälp gör det för att de har ont, på ett eller annat sätt. Jag tror att människor vill ha ett namn på sin smärta, för att lära känna den bättre…. för att till slut kunna ta makten över den. Sen vet jag inte om ADHD alltid är det rätta svaret eller den rätta hjälpen.
Jag tycker ändå att det är positivt att så många söker hjälp idag. Både för deras egen skull, de har gjort ett val, de vill kunna fungera bättre, må bättre. Men också för samhällets skull. Jag tycker att det är viktigt att vi för upp den psykiska ohälsan i rampljuset, och ja just nu är det ADHD som strålkastarna riktas mot. Men att ADHD har blivit såpass pratbart och accepterat som det ändå är idag tycker jag är en bra bit på vägen, åtminstone har en diagnos fallit ur skuggan.