När mörkret tar över


Häromdagen talade jag med en arbetskamrat som drabbats av en allvarlig sjukdom, sjukdomen kom i skov och jag frågade hur hon hanterade det. Hon svarade att hon lärt sig känna igen tecken på att sjukdomen är i antågande och därför alltid hinner söka hjälp i tid. För henne är det livsavgörande att kunna känna igen symtomen som påvisar att hon behöver hjälp, och hon tar dem alltid på allvar.

Det fick mig att relatera till mig själv, till min hälsa. Jag har i flera år letat efter faktiska tecken, en varning som kan visa mig att nu är det dags att lägga av, lugna ner mig. Men jag har aldrig hittat dem. Kanske är det just där, när jag står på topp och mår som bäst som jag sakta in farten, eller kanske är det innan?

Efter alla dessa år har jag i alla fall lärt känna känslan av att ha gått för långt (tog bara 34 år). Jag vet att förlamningen sakta men säkert kommer att ta över min kropp när varje tanke sitter fast i tuggummi. Smärtan börjar som en ilning i huvudet och kryper långsamt ner mot nacken. Det är en stickande värme som känns ändå ut i fingertopparna. Jag vet att jag tillslut är omfamnad av mörker, och jag vet att hur mycket jag än vill så kan jag aldrig slå mig loss. Med åren har jag lärt mig att det inte tjänar något till att kämpa emot, att det går snabbare om jag spelar död, kryper ihop och långsamt glider ur tillståndet som kramar musten ur mig.

Oavsett vilka tillstånd/sjukdomar/syndrom du lider av tror jag att det är jätteviktigt att lära känna dem, vara medveten om hur det påverkar dig. Det är först få du kan ta kontrollen över dem. Jag kanske aldrig hinner bromsa innan jag kör in i väggen, men kanske hinner jag sakta in farten. Förhoppningsvis blir skadan då inte lika stor.

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.