Måste alla vara så jävla lyckliga hela tiden!


måste alla vara så jävla lyckligaNär jag fick mitt första barn kändes det som om mitt liv togs ifrån mig. Jag som har ett så stort behov av frihet kunde inte styra mitt liv om så för en sekund. Det kändes som att jag satt i fängelse med en sadistisk fångvakt som avgjorde när jag fick sova och när jag fick äta. Jag förstår att få barn är en omställning för alla men för mig förvandlades omställningen till ett mörker, till en depression som jag varken minns början eller slutet på.

Som att en depression inte var nog så illa så fick man det tilltryckt i ansiktet att man skulle må bra, att NU var den mysigaste och lyckligaste perioden i ens liv. Fast att det för mig kändes som ett helvete. Lyckan kändes långt bort. Det är fortfarande med en sorg i hjärtat som jag ser tillbaka på den där tiden. Och jag kommer nog alltid vara ledsen över att jag mådde dåligt under den tiden, den tiden då alla säger att man ska passa på och njuta, vara lycklig.

Men helt ärligt så njuter jag mer nu. Jag njuter dagligen av samtalen med mina barn, och kunna kramas, skratta och gråta tillsammans. Jag njuter av att höra deras klokhet, hur de resonerar och njuter över att se de växa och lära sig, varje dag. För mig kommer småbarnsåren aldrig vara en magisk tid. Jag skulle vilja säga att den är mer magisk nu. Det är nu vi tillsammans kan skapa minnen, göra barnen delaktiga och forma vår relation och gemensamma framtid. Så det jag vill säga till dig som sitter fast mellan småbarnsåren och känner att du inte vill annat än att komma därifrån; det är ok att inte älska situationen du befinner dig i. Bara för att det här inte är din livs bästa stund betyder det inte att du inte älskar (eller kommer att älska ditt barn). Det betyder inte att du är en sämre mamma (eller pappa) än någon annan, och det betyder framför allt inte att du aldrig mer kommer att uppskatta föräldraskapet.

Jag skulle verkligen önskat att jag fick höra de där orden själv när jag mådde som sämst. Därför vill jag påminna dig om att det är ok att uttrycka dem. Det är ok att känna att du vill tillbringa tid själv utan en skrikande minimänniska bredvid dig. Det är ok att längta bort eller fantisera tillbaka till tiden innan dina barn. Det har inget med bristen på kärlek att göra, dina tankar avgör inte din duglighet som mamma. Det är okej att vara trött, otacksam och vilja hoppa över perioder av sitt liv. Och bara genom att acceptera den tanken kan din situation kännas bättre.

Mår du dåligt (eller känner du någon som mår dåligt) som nybliven förälder? Boken Måste alla vara så jävla lyckliga hela tiden hittar du här, här eller här.  (Finns även som e-bok).

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.