Mellan två världar


Mellan två världar

Mellan två världar

Det känns som att jag lever i mellan två världar. Bor i mellanrummet mellan nuet och framtiden. Jag hamnar där ibland. Fast att jag stretar emot. Fötterna lossnar från marken när drömmarna blir för stora.

Jag avskyr mellanrum, mellantid och mellanlandningar. Och jag är där nu, på flera plan. Vet inte om jag ska springa framåt eller backa bakåt, vet bara att jag inte trivs i mellanrummet.

Att vara på väg någonstans kan alltid innebära att man halkar till och ramlar. Och kanske är det det som är hela grejen. Att jag är rädd för att falla?

Jag måste känna mig hemma i allt jag gör och nu hittar jag det inte i någonting. Tittar mig omkring men finner det ingenstans, mitt hem. Allt känns tillfälligt och på låtsas, i väntan på något annat. På en annan tid, ett annat liv.

Och jag vet att ältandet inte tjänar någonting till därför jobbar jag hårt med att njuta av nuet att uppskatta vardagen, men ändå känns det någonstans som att jag lurar mig själv. För jag vet ju att jag är en sådan person som inte direkt njuter av resan utan rastlöst endast vill fram till mål.

Men denna gången har jag sagt till mig själv att göra annorlunda. Jag vill skynda långsamt och njuta längst vägen. Jag vill minnas den här tiden och inte springa från ett mål till ett annat. Fast kanske är det att kräva för mycket av mig själv, att tro att jag fungerar som alla andra. För jag har aldrig gillat andningspauser, återhämtning och vila. Så klart att jag inte kan njuta av det nu heller bara för att jag försöker tvinga mig själv till det. Jag är den jag är. Det ska gå fort, det ska gå framåt och det ska hända nu.

Jag ska försöka nå marken igen. Det tjänar ingenting till att springa i luften. Tar bara energi utan att riktigt komma någonstans. Jag letar efter en plats där jag kan få landa. Innan jag tar sats, och springer igen.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.