Jag har så länge jag kan minnas drömt om ett eget hus i skogen. Alltså redan när jag var riktigt riktigt liten. Jag vet att när jag läste böcker tittade jag alltid på husen på bilderna. De var ofta snea och slitna, röda med vita knutar, och jag var kär. Det har aldrig varit snack om saken. När jag blir stor ska jag ha ett hus på landet med massa djur. Jag har sagt den meningen så länge jag kan minnas. Alla som någonsin har träffat mig vet de.
Men nu är jag här. Vuxen och stor. Men jag har inte mitt hus på landet. Jag har inte min dröm, mer än kvar i mina tankar. Och ibland tänker jag skit i barnen nu köper vi ett hus på landet, man lever bara en gång och jag har längtat efter det här i hela mitt liv, och i nästa andetag tänker jag, nej åtta år till, när barnen är stora, flyttat hemifrån eller i alla fall kan förflytta sig själva. Då får jag gå mot den där drömmen.
Rätt eller fel. Jag vet inte. Men det gör ont. Det gör fysiskt ont att vänta. För mina tankar är alltid där, i framtiden. På mitt hus, min trädgård, mitt lugn, mitt liv.
Och ibland bromsar jag in säger till mig själv att vakna upp. Jag lever nu. Jag måste njuta där jag är. Men jag trivs inte där jag står. Det är som att min blomma inte får syre, får ljus. Jag överlever, men kommer inte att blomma. Samtidigt känns det barnsligt. Vad är problemet? Jag har tak överhuvudet, vårt hus är snällt mot mig. Vad mer kan jag begära?!?
Men jag kan inte bygga för min framtid på en plats där jag inte vill vara. Allt blir bara tillfälligt. Jag blir bara tillfällig. Jag har alltid drömt om att få slå rot. Få känna mig trygg. Få stanna kvar, eller kanske mer att vilja stanna kvar ❤︎
