Om jag hade fått välja…


Hur ska man kunna vara “som vanligt” i en ovanlig vardag?

Jag har träffat klienter digitalt sedan i mars och på jobbet bär jag visir för att skydda mina kollegor från mig och mig från mina kollegor. Suck, det är lätt att bli uppgiven, och trött på situationen.

I veckan har jag känt mig lite nedslagen över coronasmällen som återigen har tagit över stora delar av vårt land. Är både arg och ledsen. Kanske också besviken, och rädd. Det bor många känslor i en pandemi och man vet inte riktigt vem man ska rikta dem mot. Ska man vara arg på Kina, Tegnell, vår statsminister eller personer som fortsätter åka utomlands, gå på krogen eller på dem som låtsas som ingenting. Jag vet inte…

I dagens samhälle med all teknik som finns så förstår jag inte att vi inte har löst situationen bättre. Måste verkligen alla barn gå i skolan? Hade man inte kunnat dela in dem i mindre grupper, hade inte vissa klasser, eller personer i vissa klasser, kunnat jobba hemifrån? Jag vet att det finns i hinder, men jag vet att det framförallt finns lösningar.

Jag kan också bli irriterad på personer som gnäller över svårigheten att behöva jobba hemifrån. Jag förstår den absolut. Men vi är i en speciellt tid just nu, och förhoppningsvis går den över. Och vissa personer, tex som jag själv skulle verkligen vilja arbeta hemifrån, men får inte, utan måste gå till jobbet och utsättas för smitta varje dag. Det är inte heller kul.

Det är skit nu. För alla. Oavsett vilket håll man vänder sig åt. Vi sitter i samma båt.

Om jag hade fått välja hade jag arbetat hemifrån. Jag hade inte låtit mina barn gå till skolan, och jag hade undvikit kontakt med andra människor så långt det går. Men jag får inte välja… och kanske är det det, som känns värst.

 

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.