Det riktigt hopar sig över mig. Sådana där små saker men som ändå tillslut gör att man inte kan andas. Det där med att omvandla ett företag är ju inte så lätt som det låter. Det är inte bara att det rubbar konton och bokföring utan också alla avtal och annat man jobbar med. Suck. Man vet liksom inte i vilken ände man ska börja. Fakturor rullar in samtidigt som stålarna rullar ut.
Och den där boken sen då, tryckeriet skickar ett mail om dagen om nya fel, går inte att öppna filer, fel storlekar med mera, med mera. Känns som att det aldrig tar slut.
Jag funderar på hur företaget ska leva vidare. Man får hela tiden väga energi emot pengar. Jag jobbar till större delen gratis. Gör saker för att det är kul, vilket gör att både energi och ekonomin sinar. Det måste få ett slut, jag måste göra annorlunda. Vet bara inte hur.
När man hittar ett fel brukar ofta ett annat dyka upp. Man börjar syna sin omgivning, hitta gamla skavsår som återigen börjar göra ont…
Som om det inte vore nog blir det fullt hundslagsmål hemma när barnen är själva. Grannarna får hoppa in för att avbryta misshandeln och dottern ringer mig gråtande och jag får fara i ilfart hem. Släppa allt och bara åka. Dagen efter känner man sig bortkommen vilsen, vet inte vad man gjort eller vad man ska göra. Så blir det när man rycks från sina rutiner, från sin plan.
I helgen ska jag försöka springa, ta frisk luft, läsa och skriva. Jag ska klappa mig själv på kinden, på axeln och säga till mig själv att bara härda ut. Oavsett hur jobbigt det känns, så blir det bra till slut.