Helt plötsligt gick luften ur mig. Känner mig som en söndrig ballong. Som om något råkat sticka hål och luften sakta har sipprat ur…och nu, nu är den slut. Vet inte om jag ska skylla på mörkret, kylan eller mig själv.
Men jag accepterar tillståndet, vet att det förr eller senare går över. Kroppen blir bara så tung att bära. Nästan så ett leende ger dig träningsvärk.
Jag har alltid haft upp- och ner gångar i min energinivå. I perioder sover jag mer än jag brukar men är fortsatt trött, och i andra känns det knappt som jag sover alls, men hjärnan och tankarna rusar ändå. Men sen min utmattning har min nivå varit jämn, jag har varken sprudlat eller gråtit, mer bara….varit.
Jag har minskat dosen med medicin. Fråga mig inte varför för det finns inget bra svar bara känslan av att det måste göras. Att jag vill ha tillbaka mig själv.
Ångesttankarna har ökat när milligrammen minskat, dock känns tillståndet hanterbart. Det är som att jag vill testa mig själv, min styrka, hur mycket jag återigen orkar bära. Det finns inga förklaringar, inga svar, inga rätt eller fel. Jag försöker resonera med mig själv, vara förståndig. Men envisheten vinner. Säger en sak, men gör en annan.
Jag önskar att det vore lätt, och att jag visste vad som var rätt. Men nej det är varken en hastig känsla eller ett hastigt beslut, utan saker som levt inom mig länge. Jag andas, vilar och är snäll mot mig själv som att det skulle hjälpa. Jag följer känslan i stället för tanken, kanske för att jag gillar den bäst, eller för att den tilltalar mig mest.
[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”]Lämna en kommentar