Relationsvåld -ett tecken på kärlek?


Relationsvåld -ett tecken på kärlek?

Relationsvåld -ett tecken på kärlek?

Han höjde sin hand mot mig och jag såg det som ett tecken på kärlek…

Hans famn var min borg.  Jag kände mig trygg i hans närvaro. Jag var 17 år och hela min insida blödde. Jag behövde någon som lagade mig och jag trodde att han var lösningen. Men det var fel….

Att han kunde bli arg skrämde mig inte, tvärtom såg jag det som ett tecken på hur mycket han älskade mig. Att lilla jag väcker så mycket känslor i honom kunde inte vara annat än kärlek. Han var min beskyddare. Han skulle aldrig låta någon (annan än han själv) göra mig illa.

Jag var den enda för honom och han låtsades som att det alltid hade varit så, men så fort han fick alkohol i kroppen var det som att han slungades tillbaka i verkligheten, eller i alla fall i hans egen verklighet, där jag var en smutsig hora som aldrig kunde blir ren… Han stod inte ut med tanken på att jag hade haft någon annan innan honom. Så gulligt…

Jag trodde jag visste allt om kärlek. Det gör man som tonåring…

…man tvivlar inte på den känslan. För man vet inget annat. Efter varje helg kom presenter. Jag fick blommor och teckningar med hjärtan och en önskan om förlåtelse. Aldrig har jag blivit så uppvaktad! Min vänner tittade avundsjukt på. Som att ett silverhalsband är värt slag, skrik och tårar…

Men det var mitt eget fel…

Jag kunde känna av spänningen i luften redan innan smällen kom, jag kunde provocera honom, skratta honom i ansiktet och var själv en del av problemet intalade jag mig. Mina (och hans vänner) sa att jag var tuff och kunde försvara mig vilket jag åt upp som om det skulle göra situationen mer ok. Som att det skulle vara en anledning till att han skulle få fortsätta…

Jag (och alla andra) försvarade hans slag med att jag slog tillbaka, då var det ju inte så farligt. Då får man väl skylla sig själv?

Jag förminskar situationen än idag, minns den knappt, men bär på känslan “det var väl inte så farligt”. Men så tänker jag på min vackra, fina och fantastiska dotter. Och bara tanken på att någon skulle slå henne, jaga henne eller sparka in dörrar där hon gömmer sig skrämmer mig mer än min egen upplevelse.

Helt plötsligt får situationen ett annat ljus.

Detta är inte något som bara hände mig utan kan också hända min egen dotter!

I Sverige 2012 anmäldes 12 903 misshandelstillfällen mot kvinnor över 18 år i en nära relation. Hur många finns det då inte under 18 undrar jag? Man räknar med att mörkertalet är fyra gånger så större än vad siffrorna visar och man tror att cirka 150 000 barn i Sverige lever tillsammans med en förälder som blivit misshandlad av den andra föräldern.

När vi tänker på våld i relation tänker vi ofta på vuxna människor men därför vill jag påminna det att det även förekommer bland den yngre målgruppen och att det kan vara ditt barn!

Relationsvåld är mycket vanligare än vad vi tror och sker även bland tonåringar!

Man blir slagen och hotad av någon man älskar och litar på. Jag vet av egen erfarenhet att det är svårt att bryta mönster och att det finns många anledningar till att inte gå. Att vara tonåring och inte vara säker på rätt och fel, inte ha tillräckligt med stöd runt sig eller se att omgivningen tycker att det är ok kan göra situationen tyst och svår.

Jag har lärt mig min läxa och går vidare med en kunskap om att

  • det är alltid den som lyfter handen som bär skulden för slaget oavsett vad mottagaren sagt eller gjort.
  •  det spelar ingen roll om din omgivning accepterar det, du ska inte acceptera det själv!
  • det finns ingen kärlek i våld (oavsett vad man intalar sig).

Kärlek handlar inte om att äga någon, kärlek handlar om att vilja en person väl, oavsett omständigheter.

Prata med dina barn om våld i nära relation. Även om hen inte blir utsatt själv så kan det vara någon av hens vänner. Jag hade ett över ett tjugotal personer som kände till min situation och inte en enda sade något eller gjorde något åt det, inte ens jag själv. Och jag beskyller ingen, jag vet att det beror på kunskapsbrist och att vi normaliserar beteenden. Men vi kan bättre, vi kan göra annorlunda! Så ge kunskapen till ditt barn. Kanske kan hen vara den personen som gör skillnad?

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.