Se efter ditt eget bästa


Se efter ditt eget bästa

Se efter ditt eget bästa

Jag hade längtat så efter lite extra ledighet. Nästan sugit på karamellen innan jag fick den i min mun. Jag såg bilder av allt jag skulle hinna göra, hur lugn och lycklig jag skulle vara. Det började så bra, i alla fall i mina tankar.

När jag på onsdagskvällen kommer hem från psykologen är jag nöjd. Längtar hem till en mysig kväll. Men sen var det ju det där med tjockleken på min hud. Inte visste jag att den där och då var alldeles för tunn.

Båda barnen var smått nedstämda efter olyckor och bråk i skolan. Jag borde ha känt det redan där. Att ångesten steg och att jag tog över deras dåliga mående för att de skulle må bättre själva.

Ska vi åka ner till stan och sätta oss på en uteservering i solen, frågar min man. Jag borde påmint till mig själv att det inte är så mysigt som det låter, att bland det värsta jag vet är musik och sorl. Men det lät så mysigt, (i tankarna). Att tillsammans sitta och njuta av början på sommaren. Inte heller tänkte jag på att varken jag eller barnen knappt klarar av att sitta still.

Jag och barnen lämnar sällskapet tidigare. Känner något i kroppen jag inte kan sätta ord på. Dottern vill att en kompis ska sova över. Jag säger ja för att göra henne lycklig fast att jag någonstans innerst inne visste att det var det sista jag behövde. En person till i mitt hus, när jag helst av allt ville vara ensam.

Jag kände att det var på väg åt fel håll, men tog det inte på allvar. Somnade med tanken på att det blir bättre i morgon. Vilket inte blev sant.

På torsdagen anlände ytterligare ett barn till huset. Det sprangs runt och smällde i olika dörrar. De sprang ständigt in och ut. Jag började tappa kontrollen. Oron i kroppen spred sig nu också till mina tankar. Är hunden inne? Var är barnen? Vem var det som sade vad? Vad är planen? Det kändes som att jag motvilligt följde med ett ström. Jag hade liksom inte ens valt att hoppa i den där kanalen men plötsligt gällde det att bara åka med.

Dottern ville åka och bada och jag ville skrika rakt ut. Men gjorde det givetvis inte. När jag senare ringde på telefonen fick jag inget svar. Jag ville lägga mig i fosterställning på golvet på Ica, men log mot kassören och betalade för varorna jag egentligen inte ville ha.

Jag längtade efter stillhet och tystnad men försökte att klara vardagslivet som alla andra. Omgivningens ljud skar i mina öron. Förstår inte hur folk står ut. Skratt, blandat med musik, fågelskrik, hetsiga samtal och allt för högljudda bilar. Önskade för en stund att jag vore döv men tog tillbaka den tanken snabbt.

Huset var fortfarande fullt med barn och kvällen som jag längtat efter blir inte så lugn som jag önskat. Inte heller natten. Vår familjs rutiner slogs itu av en översovande gäst som hade för vana att lägga sig sent på natten. Jag slet mitt hår och räknade ner timmarna tills jag skulle gå upp då tåget väntade på perrongen 5.15.

Jag blev arg, och stressad. Men mest arg. Tiden blev min värsta fiende (och personen på ovanvåningen som inte kunde hålla tyst). Jag matade mina tankar med mer negativa tankar och så var det igång igen, den där offermentaliteten, och att sova därefter var bara en dröm.

Jag hoppar på tåget med två timmars sömn i ryggmärgen och läxböckerna åker inte upp på hela resan. Jag som brukar hinna göra så mycket under en tågresa måste nu försöka samla på mig mer sovtimmar för att klara dagen. Jag är fortfarande arg. Mina käkar är så hårt pressade så om någon skulle försöka prata med mig hade nog orden inte kommit ut.

Framme i Malmö längtar jag redan hem. Vill mest bara sätta mig i en vattenpöl och gråta. Är arg på den översovande pojken. Men mest arg är jag på mig själv. Att jag alltid sätter andras lycka före min egen. Trots att jag vet hur viktigt sömnen är för mig vill jag inget hellre än att mina barn ska ha det bra. Jag tänker att det slutar med att det inte blir bra för någon. Jag lovar att påminna mig om det här i framtiden. Att ta mitt behov av återhämtning på allvar. Det är så lätt att ställa upp på allas viljor…men i och med det kastar man bort sin egen.

Hela helgen hade gått snett och jag försökte nu styra upp mina skeva tankar för att avsluta den på ett annat sätt. När jag skriver det här är det söndag och tyst i rummet. Mannen sover och barnen är hos mormor. När jag tittar tillbaka önskar jag så att jag gjort annorlunda. Att jag själv bestämde över min tid istället för att ge bort den till någon annan och inte vara nöjd med resultatet.

Jag får lära mig av det här tänker jag. Skriva det på min näthinna. Det går inte att låta någon annan styra planet och tro att den tar dig dit DU vill. Man kan inte heller följa en ström om man inte vill sluta upp på samma plats. Det blir krossade förväntningar och kraschlandning. Jag måste bli bättre på att ta ansvar för mitt liv och min tid. Jag vill inget mer än att människor runt mig ska vara lyckliga…men jag vill samtidigt må bra själv. Och det är så klart att ingen annan tänker på det…att ge mig det jag behöver. Det ansvaret ligger på mig, bara mig. Och jag måste lära mig att bära det själv, inte tro att någon annan ser efter mitt bästa. Jag skriver ner det. Se efter DITT eget bästa. Och upprepar det för mig själv om och om igen tills det sitter så hårt att jag tror på det. Se efter DITT eget bästa.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.