Du har varit ledsen ett tag, säger min man plötsligt till mig. Va? är min första reaktion. Vad menar du? Han säger det igen, du har varit ledsen ett tag. Jag blir tyst, tänker efter, och inser som vanligt att han har rätt. Jag har varit ledsen ett tag.
Det är konstigt, att någon egentligen ska behöva säga det till mig, att jag knappt är medveten om hur jag själv mår. Men det är ju det där men generaliserad ångest. Den flyttar sig, tar nya vägar, ändrar färg och form.
Jag kan tro att jag har kontroll, men inser att jag inte har det alls. Att ångesten har lurat mig igen. Jag tycker på ett sätt att allt har blivit bättre, katastroftankarna och den när kännbara oron finns knappt där längre. Istället lurar små gnagande tankar under ytan och gör mig trött.
Tills för någon månad sedan kände jag att jag hade slitsamt på jobbet. Nu känns företaget som en större press. Tyngden vandrar runt, kväver mig. Utan att jag märker det.
Såg en bild på mig själv häromdagen, noterade kampen i mina ögon. Tänkte själv att personen på bilden var just ledsen och trött. Det var lättare att radera bilden än att göra något åt problemet. Så jag glömde av det hela.
Livet rullar på och jag behöver en paus. Behöver stanna upp och vänta in mig själv. Komma ikapp. Vet inte hur man gör det i dagens samhälle med alla krav och måsten. Dom slåss för övrigt med det dåliga samvetet om att få första plats. Vem som vinner varierar från dag till dag. Men den som i slutänden går segrande ur kampen hoppas jag, är jag.
[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”]Lämna en kommentar