Det regnar ute. Dropparna slår mot plåttaket utanför sovrumsfönstret och katten snarkar tryggt i soffa. Hemma. Jag undrar hur det kommer kännas om två månader. Hemma?
Eller kanske borta?
Jag älskar att se barnen så hemtama och funderar på om det någonsin kommer bli likadant. Ger man dem något nu eller tar man bort något från dem? Ger jag dem djur, natur, en bättre uppväxt eller kanske tar jag bort deras trygghet, drar dem ur sitt barndomshem? Jag släpper tanken hårt i golvet, ser den gå i kras. Vill inte att något ska förstöra min dröm nu. Något jag längtat efter så länge jag kan minnas. Åtminstone inte mina egna negativa tankar….
Jag sov i natt. Första hela natten på en månad. När jag tittade på klockan stod den på 6.30 och jag trodde knappt mina ögon. Halleluja ropade jag (inombords). Jag hoppas att det ska kännas i både kropp och knopp, att sömnen kunnat läka de där nerverna som börjats kännas trasiga på grund av allt ovetande.
Dom sista dagarna av sommar är här nu. Det känns i luften. Jag skulle vilja kram ur dem men orkar liksom inte. Trött så trött. Kommande månader består av rensning och packning. Fast att jag skulle vilja vara inne i vårt nya hem redan i morgon kan jag tänka att vi ändå får fördelar som hinner packa och planerar framtiden i lung och ro.
Det här året alltså. Bjuder på både sött och salt. Jag är tacksam för att min dröm dök upp mitt i en storm så att jag haft något fint att lägga tankarna på. Något att drömma om på nätterna. (Fast att det kanske resulterat i att jag inte sovit alls).
Om två månader är vi på plats i vårt nya hem, och om ytterligare två månader efter det är min utbildningstid över. Känns som en stor tung sten kommer att släppa från mitt bröst. 2021 är ett år där jag måste pausa från ansvar och planera för glädje. Jag känner det så starkt. Är sååååå trött på ansvar och måsten.
Två månader. Låt det gå snabbt!
