Nu är det över, jag mår bättre igen. Men varje gång jag rest mig upp undrar jag alltid vad det var jag snubblade över. Jag försöker hitta orsaken, vända och vrida på alla stenar för att hitta den skyldige. Den som orsakade mitt fall. Fast att jag vet att det inte är en sten som bär skulden utan att det handlar om ett helt grusintag, så vill jag ändå hitta den skyldige som gjort att jag snubblat och skrapat både armbågar och knän. Jag vill så gärna lära mig att gå runt den, hoppa över den eller på något annat sätt undvika. Jag vill slippa de där dagarna där man plåstrar om och blåser sina sår, dagarna då tiden står still.
De kommande dagarna kommer jag att gå extra försiktigt, titta noga vart jag sätter mina fötter. Men så fort såren är läkta vet jag att minnet av fallet kommer att vara som bortblåst. Jag kommer lyfta upp blicken mot himlen igen, se framåt, gå vidare.