De flesta jag träffar i mitt arbete har en sak gemensamt. Känslan av att vara värdelös. Ofta hör jag beskrivningar på hur man redan som barn kände sig utanför, annorlunda och i vägen. Sitt still, håll tyst, du kan väl i alla fall försöka, var ord de ofta fick höra. Redan tidigt började deras år att kantas av misslyckanden, och följden av det blev att de själva förvandlas till ett. Misslyckande.
Känslan av att vara värdefull är svår att finna men lätt att mista, och alla har vi väl varit där någon gång. Där vi känt att vi inte är tillräckligt bra, att vi inte duger som vi är. Men från att känna det någon gång till att leva med den känslan är en STOR skillnad. Har man burit med sig den i flera år spelar det knappast någon roll vad andra säger och tycker längre, man ”vet” ändå att man är oduglig.
Jag brukar dra en jämförelse med en sedel. Säg en hundralapp. Den är ju liksom värd sina siffror. 100 kronor. Det spelar ingen roll vad du gör med den, skrynklar ihop den, stampar på den eller river sönder den. Den behåller fortfarande sitt värde och det är inget konstigt för oss. Men vad vi glömmer av mitt i livet är att VI är som den där hundralappen. Oavsett omständigheter behåller vi samma värde. Det spelar ingen roll vad du har gjort eller inte gjort. Det spelar ingen roll vad andra säger eller tycker om dig, och det spelar ingen roll vad du har varit med om eller vad du klarar/inte klarar av. DU har fortfarande samma värde som alla andra, även om det inte känns så.
Personen brukar sitta tyst en stund, jag kan nästan se hur det sjunker in. Och nästan varje gång kan jag se lättnaden från deras axlar när de går ut ur mitt rum. Jag vet att känslan ofta bara är tillfällig, att de elaka och påträngande tankarna snabbt brukar leta sig tillbaka. Men jag hoppas ändå att de behåller jämförelsen i minnet. Att nästa gång de ser en skrynklig eller trasig sedel kan påminna sig själv och säga: just det ja, JAG är tillräckligt bra, jag ÄR värdefull, och JAG duger, precis som jag är!