Krönika i ÅSS
”Det är normalt att oroa sig”. ”Alla har ångest då och då”.
Att bli förminskad och missförstådd kan tillhöra vardagen för någon med GAD. Även om jag själv fått insikt och lärt mig mer om både mig själv och diagnosen, så ser omgivningen ingen skillnad mellan ångest och ÅNGEST….och hur ska man kunna förklara för någon som ändå inte vill se, för någon som tycker att att oro och ångest tillhör livet.
Hur ska man förklara skillnaden mellan friskt och sjukt och hur skall man kunna finna ord på något som tillslut blivit ens vardag? Jag vet inte hur det känns att inte ha ett ständigt mörker inom mig. Jag vet inte hur det känns att inte ha ständiga katastroftankar. Jag vet inget annat än att alltid vara redo och ständigt se det värsta som kan hända framför mig.
I mitt liv omkommer min familj flera gånger om dagen. Inte framför mina ögon, men i mitt inre. Min kropp skiljer inte på sant eller falskt, den kalla kåren vandrar ändå längst min ryggrad.
Jag ser det som att vi alla har en benägenhet till ångest inom oss. Människor utan ångestsjukdomar behöver något för att starta igång sin brasa, medan de med ångestsyndrom har en glöd som aldrig slocknar. Oavsett om du kastar in en liten pinne eller ett vedträ så vaknar brasan till liv och brinner för fullt.
Din brasa vaknar till då och då, för dig blir det ett sätt att uppskatta livet, att ta tag i saker som tynger dig och hantera din smärta, förr eller senare slocknar den av sig själv. Jag har en ständig kamp med att släcka min eld, mitt mörker har ingen början och inget slut, bara en ständig närvaro. -Det är en naturlig del av livet min vän, kämpa på säger du medan du klappar mig på huvudet med ett snett leende.
Du ser inte skillnad i storlek, frekvens och smärtgrad. Jag önskar att jag hade kunnat visa dig, men du vill ändå inte se.
Ja du har rätt. Ångest och oro är en del av ditt liv, men det är hela mitt.