Månadsarkiv: september 2014

Ibland tänker jag att man till och med blir lite smartare om man lyckas hantera sina erfarenheter på ett bra sätt, skrev Pebbles Karlsson Ambrose i en krönika och jag kan inget annat än att hålla med. Man växer av sina erfarenheter.

Att få en diagnos har hjälp mig i flera sammanhang, jag förstår mig själv bättre nu. Jag vet varför jag har svårt för vissa saker och varför jag beter mig eller hanterar situationer på ett visst sätt. Jag tänker att det alltid finns två sidor att se det på, antingen att bli offer under sin diagnos eller använda det som en styrka. Jag har valt det senare sättet.

Aftonbladet startat kampanjen #otillräcklig för att bryta tabut kring att prata om ångest och psykisk ohälsa. Ett jättebra initiativ tycker jag! Jag har inte själv läst alla artiklar eller inlägg om ämnet, men igår läste jag vad Mia Skäringer skrev och det var bland annat att det vi idag kallar psykisk ohälsa bara är en frisk sund reaktion på andan som råder, hetsen efter perfektion inom för många områden samtidigt. Hon pratar om dagar av ångest och att hon inte skulle vilja vara utan det mörka och tunga i sin själ. Jag tycker att artiklen är jättefin i sig och många kan säkert känna igen sig i det hon skriver.

Men för dig som likt mig har ångesten som livskamrat kan det kännas som ett hån. Att känna hur ångesten omfamnar dig när du går och lägger dig och hur den väcker dig med sin tyng på morgonen är annorlunda än att få besök av den då och då. När ångesten har blivit din trygghet och det enda du vet aldrig kommer att lämna dig är det svårt att njuta av sitt mörker. När ångesten har blivit din skugga och tagit makten över ditt liv, är det svårt att känna att det finns en styrka i all smärta. När du ständigt får fråga ångesten om lov, är det svårt att leva det liv DU önskar.

Jag vill inte att DU ska tro att det är något du behöver leva med. Att det är något alla känner. För visst alla känner sig #otillräckliga då och då. Men det du bär på är tyngre än otillräcklighet, och jag vill att DU tydligt ska se den skillnaden. Det är farligt om vi förminskar den psykiska ohälsan och tro att det är något vi alla bär på och känner likadant.  Visst alla människor har någon gång haft ångest, men det är en stor skillnad mellan normal ångest och ångestsyndrom. Vi får aldrig förkorta sträckan där emellan, för då gör vi allt annat än att hjälpa.

Ibland får jag frågan om jag inte tror att ADHD överdiagnostiseras, men jag brukar svara att jag inte väljer att se det på det sättet. För mig innebär ADHD psykisk ohälsa, vilket innebär att alla som söker en diagnos bär på ett lidande. Och det tycker jag, oavsett symtom att man skall få hjälp med.

Jag tror inte att människor överdiagnostiseras. Jag tror att människor söker hjälp till en högre grad i dag än tidigare, och jag tror på att alla som söker hjälp gör det för att de har ont, på ett eller annat sätt. Jag tror att människor vill ha ett namn på sin smärta, för att lära känna den bättre…. för att till slut kunna ta makten över den. Sen vet jag inte om ADHD alltid är det rätta svaret eller den rätta hjälpen.

Jag tycker ändå att det är positivt att så många söker hjälp idag. Både för deras egen skull, de har gjort ett val, de vill kunna fungera bättre, må bättre. Men också för samhällets skull. Jag tycker att det är viktigt att vi för upp den psykiska ohälsan i rampljuset, och ja just nu är det ADHD som strålkastarna riktas mot. Men att ADHD har blivit såpass pratbart och accepterat som det ändå är idag tycker jag är en bra bit på vägen,  åtminstone har en diagnos fallit ur skuggan.

Häromdagen talade jag med en arbetskamrat som drabbats av en allvarlig sjukdom, sjukdomen kom i skov och jag frågade hur hon hanterade det. Hon svarade att hon lärt sig känna igen tecken på att sjukdomen är i antågande och därför alltid hinner söka hjälp i tid. För henne är det livsavgörande att kunna känna igen symtomen som påvisar att hon behöver hjälp, och hon tar dem alltid på allvar.

Det fick mig att relatera till mig själv, till min hälsa. Jag har i flera år letat efter faktiska tecken, en varning som kan visa mig att nu är det dags att lägga av, lugna ner mig. Men jag har aldrig hittat dem. Kanske är det just där, när jag står på topp och mår som bäst som jag sakta in farten, eller kanske är det innan?

Efter alla dessa år har jag i alla fall lärt känna känslan av att ha gått för långt (tog bara 34 år). Jag vet att förlamningen sakta men säkert kommer att ta över min kropp när varje tanke sitter fast i tuggummi. Smärtan börjar som en ilning i huvudet och kryper långsamt ner mot nacken. Det är en stickande värme som känns ändå ut i fingertopparna. Jag vet att jag tillslut är omfamnad av mörker, och jag vet att hur mycket jag än vill så kan jag aldrig slå mig loss. Med åren har jag lärt mig att det inte tjänar något till att kämpa emot, att det går snabbare om jag spelar död, kryper ihop och långsamt glider ur tillståndet som kramar musten ur mig.

Oavsett vilka tillstånd/sjukdomar/syndrom du lider av tror jag att det är jätteviktigt att lära känna dem, vara medveten om hur det påverkar dig. Det är först få du kan ta kontrollen över dem. Jag kanske aldrig hinner bromsa innan jag kör in i väggen, men kanske hinner jag sakta in farten. Förhoppningsvis blir skadan då inte lika stor.