Dagsarkiv: 13 november, 2014

Varför gråter du inte mamma?

Detta inlägg publicerades i: Allmänt av

Storasyster har letat efter lillebror överallt utan att hitta honom. Det börjar bli mörkt och jag kan se paniken i hennes ögon. Hon gråter tyst. Stora tårar rullat längst hennes kinder. Jag kramar hennes hand. Hårt.

-vart är han mamma, tänk om vi inte hittar honom, tänk om han inte kommer tillbaka! Hennes ord skär i mig, trasar sönder mitt inre.

-det är ingen fara älskling säger jag och försöker låta övertygande. Det är klart att vi hittar honom. I samma andetag som jag säger det flimrar tusentals smärtsamma bilder förbi i mitt inre och jag känner hur paniken stiger. Vi sitter tysta tillsammans.

-varför gråter du inte mamma? Du tittar på mig med stora ögon. Vad ska man svara på det? Jag gråter inte för att rädslan är för stor för att uttrycka, för att mitt bröst håller på och sprängas, för att jag vill skrika rakt ut i ren panik. Jag gråter inte för att rädslan är så stor att den bedövar mig, för att jag försöker mota bort alla skrämmande tankar som flyger genom huvudet och för att jag inte vill göra dig mer upprörd än du redan är. Jag försöker att hålla ihop för dig, för att det inte finns något annat jag kan göra just nu. För att rädslan är större än världens alla tårar.

Jag vet inte vad som skrämmer dig mest, tanken över att han är borta eller att jag inte beter mig som du förväntar dig.

Du känner mig. Du vet min smärta. Du vet att jag i vanliga fall skulle vara i upplösningstillstånd just nu. Jag hade inte satt mig i bilen och kört dig till dansen, jag hade inte lugnt låtit andra leta, eller väntat på att han själv skulle komma hem.

Jag hade irrat runt i mörkret och ropat hans namn om och om igen. Jag hade skrikit så högt att det inte undgått någon, så att hela världen hade fått veta att min son fattas mig. Du vet att jag aldrig skulle vända om och gå. Ångesten skulle inte släppa förrän jag såg in i hans blå ögon igen. Du vet det. Jag vet det.

Men inte idag, inte nu.

När jag håller honom i mina armar igen blir jag arg på rädslan, sorgen och de där hemska tankarna som bor inom mig, som skrämmer mig och gör stunderna tyngre än vad de egentligen är. När jag ser honom vill jag bara skrika rakt ut men istället drar jag honom tyst intill mig. Ångesten landar som en pöl på marken och kvar finns en slöja av lättnad. Dina blå ögon, din lilla hand i min och din kropp i mina armar. Jag vill aldrig mer släppa dig, vill inte slita mina ögon ifrån ditt väsen.

Lilla pojk, om du bara visste vad du väckte inom mig, hur många drömmar du kunde ha sprängt och vilken framtid du hade suddat ut.

-Nu gråter du mamma, säger du nästan lättad och fortsätter stillsamt ut ur rummet.

Jag blir förvånad över att jag misslyckas, varje gång

Detta inlägg publicerades i: Psykisk ohälsa av

Att baka en kaka, göra saft eller laga mat. Hur svårt är det egentligen? Om du frågar mig så skulle jag svara inte svårt alls, ändå misslyckas jag med det HELA TIDEN, och det spelar ingen roll hur noga jag följer receptet eller läser på förpackningen. Lyckas jag med det ena så glömmer jag den andra! När jag var yngre och bodde ihop med en kompis brukade vi ofta baka. Jag minns att hon vid flera tillfällen kunde bli vansinnig på mig för att jag gjorde saker i fel ordning och inte i ordningen som stod i receptet. Jag minns att jag inte tyckte att det spelade någon roll så länge jag hade i alla ingredienser, men även om jag lärde mig (i efterhand) att det visst spelade roll, så gjorde jag det om och om igen.

Jag tycker egentligen om att baka, safta och sylta. Men det blir liksom så meningslöst när ingen annan än jag tänker äta upp det. Att greja med mat (iallafall om andra ska kunna äta) kräver noggrannhet har jag lärt mig, och noggrannhet är något jag är mindre bra på.

Igår skulle jag göra lax i ugn till maken och barnen. Du kan inte misslyckas sa han till mig, läs bara noga på påsen. Jag läste på påsen….och misslyckades. Tydligen var det skillnad för de små rosa fiskbitarna om de badade eller drunknade i sås lärde min man mig. Jag som tyckte att det var samma sak och kvävde de små bitarna i såsen. Vilket innebar att min familj fick vänta 30 minuter extra på sin mat.

Till en början var det bara min man som vägrade äta mina skapelser och kreationer. Men nu har det på något konstigt sätt smittat av sig på barnen.

-Lagar du mat till hela familjen mamma?

-Ja.

-Då är jag nog inte så hungrig idag.

Det var samma med min saftkarriär som inte blev så lång, maken slutade genast dricka saften när han hittade sniglar i den kokande kastrullen. Ja, ja det där med att rensa alla bär, vem fan orkar göra det liksom….

Häromveckan gjorde jag min egen juice, blev jättegod faktiskt. Alla runt bordet tog var sitt shotglas av min nyttiga juice. Gästerna hostade och spottade. -Jösses, vad stark den var, man kunde riktigt känna hur den dödade varenda liten bakterie i kroppen. När gästerna skulle inta sitt andra glas höjer jag näven -STOPP! Man ska visst ha en msk utblandat med ett glas vatten säger jag med ögonen kvar i kokboken (hur kunde jag missa det liksom). Om man hade läst hela receptet innan man börjar bjuda så hade gästerna sluppit gå hem…. med ont i magen.