Storasyster har letat efter lillebror överallt utan att hitta honom. Det börjar bli mörkt och jag kan se paniken i hennes ögon. Hon gråter tyst. Stora tårar rullat längst hennes kinder. Jag kramar hennes hand. Hårt.
-vart är han mamma, tänk om vi inte hittar honom, tänk om han inte kommer tillbaka! Hennes ord skär i mig, trasar sönder mitt inre.
-det är ingen fara älskling säger jag och försöker låta övertygande. Det är klart att vi hittar honom. I samma andetag som jag säger det flimrar tusentals smärtsamma bilder förbi i mitt inre och jag känner hur paniken stiger. Vi sitter tysta tillsammans.
-varför gråter du inte mamma? Du tittar på mig med stora ögon. Vad ska man svara på det? Jag gråter inte för att rädslan är för stor för att uttrycka, för att mitt bröst håller på och sprängas, för att jag vill skrika rakt ut i ren panik. Jag gråter inte för att rädslan är så stor att den bedövar mig, för att jag försöker mota bort alla skrämmande tankar som flyger genom huvudet och för att jag inte vill göra dig mer upprörd än du redan är. Jag försöker att hålla ihop för dig, för att det inte finns något annat jag kan göra just nu. För att rädslan är större än världens alla tårar.
Jag vet inte vad som skrämmer dig mest, tanken över att han är borta eller att jag inte beter mig som du förväntar dig.
Du känner mig. Du vet min smärta. Du vet att jag i vanliga fall skulle vara i upplösningstillstånd just nu. Jag hade inte satt mig i bilen och kört dig till dansen, jag hade inte lugnt låtit andra leta, eller väntat på att han själv skulle komma hem.
Jag hade irrat runt i mörkret och ropat hans namn om och om igen. Jag hade skrikit så högt att det inte undgått någon, så att hela världen hade fått veta att min son fattas mig. Du vet att jag aldrig skulle vända om och gå. Ångesten skulle inte släppa förrän jag såg in i hans blå ögon igen. Du vet det. Jag vet det.
Men inte idag, inte nu.
När jag håller honom i mina armar igen blir jag arg på rädslan, sorgen och de där hemska tankarna som bor inom mig, som skrämmer mig och gör stunderna tyngre än vad de egentligen är. När jag ser honom vill jag bara skrika rakt ut men istället drar jag honom tyst intill mig. Ångesten landar som en pöl på marken och kvar finns en slöja av lättnad. Dina blå ögon, din lilla hand i min och din kropp i mina armar. Jag vill aldrig mer släppa dig, vill inte slita mina ögon ifrån ditt väsen.
Lilla pojk, om du bara visste vad du väckte inom mig, hur många drömmar du kunde ha sprängt och vilken framtid du hade suddat ut.
-Nu gråter du mamma, säger du nästan lättad och fortsätter stillsamt ut ur rummet.