Att vara sin egen värsta fiende…
Det finns inga påtryckningar utifrån, INGA. Det är hela tiden min egen hjärna som jagar mig tills jag faller, tills jag inte orkar springa mer. Det hade känts lättare om hotet kom utifrån och jag hade kunnat skrika stopp, sagt nej eller flytt undan. Men hur mycket jag än försöker så kan jag inte fly från mig själv. Jag är jagad, inifrån, och springer runt i cirklar. Även om JAG försöker vila, så är det någonting där inne som kommer fram med piskan, tills jag återigen springer. Jag är fast i ett hamsterhjul, men hjulet fortsätter att snurra även om jag stannar. Det är nästan som att något när man fallit omkull istället för att stanna drar upp farten. Och det enda du kan göra är att resa dig upp igen, igen och igen. Trots att du har blåsor på varje tass måste du fortsätta springa, öka farten. Det spelar inte någon roll om jag vill vila eller om du ber mig att stanna, för det är ändå inte jag som styr, det är inte jag som bestämmer.
Hjulet snurrar på i sin egen fart, har sitt egna liv….som varken du eller jag kan styra över.