Jag är inte slarvig, jag är bara inte noggrann
Jag avskyr små pilliga detaljer, sticka, sy, mäta, såga exakta mått. Ja ni förstår, när något måste göras med millimeters noggrannhet, jag då vill inte jag vara inblandad (gäller även dl-mått också för den delen). Jag har aldrig sett det som ett problem och det är inget jag lider av då jag inte valt ett yrke som kräver den skickligheten av mig, däremot har jag upptäckt att andra kan komma att bli mer eller mindre lidande.
Vid ett tillfälle var dotterns bjuden på kalas och i vanlig ordning är det jag som slår in paketen och jag har alltid tänkt att det är ju inte så jävla noga. Det är ju bara barn liksom. Vid det här tillfället när jag fått pappret att precis räcka runt paketet inser jag att tejpen är slut, vad gör man? Jag hittar en silvertejp och tejpar utan problem igen paketet. Skriver barnets namn på paketet med ett grattis hälsning och ger över till dottern.
Eftersom det var en av mina vänners barn som fyllde år var jag med på kalaset och när det var dags för paketöppning satte sig alla i en ring. I högen av paket ser man tydligt ett paket som sticker ut mer än de andra. Ett bucklig, halvdant inslaget i silvertejp, SILVERTEJP. Man skulle kunna tro att en två åring hade slagit in paketet och inte ens då hade man tyckt att han gjort det bra. När jag ser de andra paketen skäms jag. Jag med inställningen ”det är väl inte så jävla noga” inser att de andra föräldrarna måste gått en treårig högskoleutbildning där paketinslagning var en stor del av schemat, och inte nog med att de är helt perfekt inslagna med snören och pappret med exakta marginaler, de har ju också kort till paketen. Kort som de scrapbookat själva och vissa hade vikt ihop 100-lappar som små svanar osv. Helt plötsligt kändes det som om jag befann mig i någon jävla perfektionist tävling som jag solklart skulle förlora.
När hon kommer till vårt paket tittat hon upp, vem kommer det här ifrån? Jag och min dotter tittar på varandra under tystnad och hon sträcker motvilligt upp handen. -Fint, säger födelsedagsbarnet medan hon granskar paketet noggrant.
Jag skulle kunna säga att jag efter denna gången lärt mig en läxa, att jag numera också deltar i paketskönhetstävlingarna och sitter och gör små vackra kort om dagarna, men då skulle jag ljuga. Jag har kvar min ”det är väl inte så jävla noga” attityd. Dock har jag lagt av med silvertejp.