Känslan som nydiagnostiserad…
Jag sökte en förklaring, och fick den. Men det kändes som att jag fick fyra bokstäver kastade i knät som var alldeles för tunga för mig att bära. Det kanske inte var det som egentligen hände, men det var min känsla. Jag hade velat veta varför. Jag hade velat veta mina rättigheter, mina skyldigheter, mina möjligheter. Jag ville veta mer! Jag hade tusen frågor och inga svar. Istället blev jag lämnad ensam.
Jag hade behövt någon som bar dem ur mitt knä, som hjälpte mig att vrida och vända på dem. Som fick mig att titta på dem närmare från alla vinklar och vrår. Som fick mig att långsamt lära känna dem. Som fick mig att inse att jag skulle bära med mig dessa, för resten av mitt liv.
Folk sa till mig att släppa taget, att vad spelar det för roll!? Men för mig kändes det som att ha gått med ett skavsår hela livet utan att veta vart det satt. När jag väl hittade problemet så fick jag inte lösningen presenterad utan förväntades bara fortsätta gå, utan att låstas om det. Nej jag ville så klart slicka min sår. Jag ville lindra förebygga, plåstra om, undvika framtidens smärta.
Samtidigt som jag ville kasta bort skiten ville jag omfamna den. Ropa äntligen! Jag ville stampa på den, krama den, dränka den.
Känslan finns till en viss del kvar. Men idag vet jag att jag måste skapa mina egna lösningar, lägga mitt eget pussel. Att det inte finns någon där ute som bistår mig med förklaringar, svar eller facit. Jag lär mig varje dag, hittar nya insikter, nya metoder, nya vägar. I stället för att slänga bokstäverna, slängde jag sorgen, besvikelsen och känslan av utanförskap. Och någonstans där hittade jag en ny vän, i mig själv. Jag förlät mig själv för alla misstag, alla fel och brister. Jag släppte taget om det jag förlorat och byggde ett ny liv, en ny framtid. Utan att radera det förflutna startade jag ett helt nytt kapitel, där historien fick en helt ny vändning. Jag orkar bära mina bokstäver idag. Med rak rygg! Men är inte heller rädd för att släppa taget om dem.
Jag skriver en bättre bok nu, en med ljusare framtid och lyckligare slut.