Månadsarkiv: september 2015


Maten, skulden och vårt skeva ideal… 2 kommentarer

För 12 år sedan vägde jag 15 kg mindre än vad jag gör i dag. Jag tränade dagligen, i timmar. Jag åt minimalt och unnade mig aldrig något utan ångest som efterrätt. Jag fick ofta höra hur fin jag var och hur duktig jag var som lyckats gå ner i vikt. Folk avundades min motståndskraft gentemot sötsaker och berömde mig för att jag orkade träna så mycket. Inte en enda gång ifrågasatte någon mitt leverne. Ingen ifrågasatte om det var friskt eller sjukt. För visst är det väl bara hälsosamt att träna och avstå från onyttigheter?

Jag skulle vilja be er att tänka om, att se det från en annan synvinkel. Sluta att uppmuntra din bantande kollega eller dem som ständigt går på dieter. Jag ser det mest som sorgligt att personen inte är nöjd med sin kropp, att svälta sig själv gör oftast inte den situationen bättre. Istället för att avundas dem som avstår fikan, avundas istället dem som kan njuta av den. Och visst är det bra att träna, men ibland kan det vara lika hälsosamt att låta bli.

För handen på hjärtat, hur många av dina bantande vänner är egentligen överviktiga? Har du ett problem med vikten så absolut, ta tag i den för din hälsas skull, men har du det inte så låt bli. Många gånger pressar vi och svälter oss själva mer än vi behöver, till vilken nytta?

Jag var smal de där åren när jag tränade som mest, men jag var inte lycklig. Och om du tänker efter har nog den lyckligaste perioden i ditt liv också  ganska lite med din vikt att göra. Så fortsättningsvis vill jag att du äter utan skuld och njuter av varje smula. Jag vill att du suddar bort ditt skeva ideal och skaffar dig ett nytt. De vackraste personerna är de som trivs med sig själva, med sin kropp, oavsett hur den ser ut.

Bli en av dem!


Årets insikt!

”De som behöver lära sig stresshantering är de som inte har tid”.

Jag är har varit en av de där personerna som inte haft tid att varva ner, som stört mig så  på allt som går/är långsammare än jag själv (vilket är mycket). Ta rulltrappor till exempel, varför står folk still i dem? Varför kan folk inte gå uppåt även om trappan rullar? För några år sedan kunde en sådan rulltrappshändelse få mig att vilja slita mitt hår, knuffa undan personen framför och ta mig förbi. Men det gjorde jag oftast givetvis inte.

Jag hade en hund en gång, som gick så långsamt att det hann bli ”rödgubbe” innan jag hann över. Jag grät i ren frustration och när min psykolog sa till mig att jag kanske behövde en bromskloss hade jag velat slå henne med något hårt, i ansiktet (vilket jag givetvis heller inte gjorde).

Men nu när jag tittar tillbaka i mitt liv så kan jag se att jag faktiskt börja sakta ner farten (tro det eller ej). Istället för att som tidigare fundera på hur jag ska hinna med så mycket som möjligt på kortaste möjligaste tid funderar jag nu istället på hur jag ska orka hela vägen. Kommer jag hålla denna resan?

Förr hade jag djupare dippar, dagar av orkeslöshet, tårar och ångest. Nu (de senaste månaderna) är groparna inte lika djupa. Även om det är jobbigt att snubbla i dem, kan jag liksom se över kanten.

Så vad har hänt?

Förutom att jag faktiskt har övat mig på stresshantering (mindfulness), så tror jag att jag inte pressar mig lika hårt längre, jag ställer inte lika höga krav, saktar ner och låter saker ta tid. Framför allt är jag inte lika rädd för misslyckanden längre. Det är okej att göra en dålig föreläsning, eller skriva ett dåligt inlägg. De representerar inte hela mig, betyder inte att jag är dålig, utan talar mer för att jag hade en dålig dag.

Jag måste inte ha en bok på gång och jag vill inte ha schemat späckat. Nej vill man vara fri, måste man ha luft under vingarna och tid i schemat för att kunna ta sig en tur.

Jag vill alltid ha en plan, ett mål, något att uppnå, och lyckas med. I år vet jag att min plan kraschar, men det känns ok. Istället kanske årets lärdom är just det här. Att när prestationen faller, när jag inte når målet, så är jag ok. Ändå!


Sjuk hund och garderobsrensning

Helgen går fort som vanligt. Hemma hos oss pågår just nu en stor rensning. Vi tar ett rum i taget (eller nej inte exakt, jag springer in i alla möjliga rum) och försöker rensa ur det som ska slängas. Både jag och min man är duktiga på att samla på oss saker. Antingen saker som kan vara bra att ha, eller saker som helt enkelt bara är fina. Barnens rum var så fulla av leksaker och gosedjur att det knappt gick att gå in där. Det känns så skönt att rensa, man blir några kilo lättare liksom. Så nu gäller det att bryta beteendet, och inte köpa nya saker efter de gamla man slängt.

Jag har varit bortrest två veckor i rad med jobbet så denna veckan fick jag äntligen komma hem och andas ut (trodde jag ja), men istället blev en hund sjuk, så det blev pusslande med tider, veterinärbesök och nya orosmoment. Tur i oturen att jag var hemma ändå, och att han nu börjar friskna till!

För övrigt försöker jag nu även rensa bland mina målningar. Det är ju en hög som likt andra här hemma bara växer, så nu finner du en del målningar i min webshop. Är du sugen på en ny tavla på väggen så håll utkik där. Mer är på ingång [wp-svg-icons icon=”pencil-2″ wrap=”i”]


Tydlighet och transparens

Hitta en strategi som passar ALLA!Jag har förmånen att jobba med många som har ADHD, och något jag upplever att vi har gemensamt är behovet av tydlighet och transparens. Jag vet att jag pratat om tydlighet förut men det kan nog inte påminnas för mycket, särskilt vad gäller skola och arbetsplatser. När jag påbörjade mitt jobb uttryckte jag mycket missnöje över lektionerna vi utförde. De är otydliga och jag förstod inte syftet, ofta hann jag tröttna innan mina medarbetare kom till poängen.

Överlag är jag en nyfiken människa, som vill lyssna och lära mig allt, men då gäller det att informationen kommer i min egen fart, att du kommer till meningen innan jag tappar fokus. Jag vill ha en tydlig röd tråd och vill att allt du ska säger ska hänga ihop, för tappar jag en av dina trådar kommer jag inte vidare. Jag blir otålig, står och stampar och vet inte vart jag ska. Jag börjar tillslut känna tomhet, blir vilsen, ledsen och ger upp. Jag kanske byter arbetsplats, undviker att gå på de lektionerna eller skiter i att lyssna helt. Vilket senare leder till misslyckanden och känslan av värdelöshet.

Jag har märkt att många likt mig själv blir otåliga men svarar upp med andra medel. Att i stället för som jag fly bort i drömmar svarar de upp med irritation, kanske ilska och i värsta fall våld. Man känner sig utanför, hotad, dum.

I veckan har: ”vart vill du komma,Vad är det du vill säga med det här? Kom till sak! ”kastats ut i klassrummet. Personen försökte otåligt lyssna, men när har efter 20 minuter fortfarande inte fått svaret går han otåligt ut ur rummet och missar förklaringen han väntat på.

Jag blir både ledsen och arg av att någon ska behöva lämna rummet i frustration. Och ännu mer beklämd blir jag när budbäraren tror att det handlar om att personen inte är intresserad eller inte vill lyssna. För enligt min erfarenhet är det ofta tvärtom. Det handlar inte bara om personen oförmåga att lyssna utan också om din bristande förmåga att förmedla det du vill säga.

[Tweet ”Det handlar inte bara om personen oförmåga att lyssna utan också om din bristande förmåga att förmedla det du vill säga.”]

Vi är många som inte ser meningen med ordbajsning och pladder. Säg det du vill säga och sätt sedan punkt efteråt. Svårare än så behöver det inte vara!


Samla kraft

Tar en paus!Jag hade sett fram emot kvällen. Avsluta lite saker och påbörja andra. Hade till och med skrivit en jättefin lista så att jag njutningsfullt skulle kunna bocka av. Men nu när stunden väl är inne så är både energin och motivationen helt borta och jag har inte kunnat frambringa den hur mycket jag än försöker. Om det är något jag lärt mig de sista veckorna så är det att inte tvinga fram min kreativitet, för det funkar inte.

Jag har försökt att göra färdig en föreläsning i flera vecka nu men fick varken till en börja eller ett slut. Det kändes som ett evigt ältande och jag var rädd för att jag skulle behöva ställa in hela föreläsningen. Men så en dag efter en löprunda så kom det till mig, upplägget, innehållet, allt. Då var det bara till att sätta mig ner och skriva.

Så idag släpper jag återigen taget, kopplar av, stänger ner och hoppas att tankarna själva ska komma
till mig, istället för att jag ska jaga dem.


Känslan som nydiagnostiserad…

En diagnos i knät?Jag sökte en förklaring, och fick den. Men det kändes som att jag fick fyra bokstäver kastade i knät som var alldeles för tunga för mig att bära. Det kanske inte var det som egentligen hände, men det var min känsla. Jag hade velat veta varför. Jag hade velat veta mina rättigheter, mina skyldigheter, mina möjligheter. Jag ville veta mer! Jag hade tusen frågor och inga svar. Istället blev jag lämnad ensam.

Jag hade behövt någon som bar dem ur mitt knä, som hjälpte mig att vrida och vända på dem. Som fick mig att titta på dem närmare från alla vinklar och vrår. Som fick mig att långsamt lära känna dem. Som fick mig att inse att jag skulle bära med mig dessa, för resten av mitt liv.

Folk sa till mig att släppa taget, att vad spelar det för roll!? Men för mig kändes det som att ha gått med ett skavsår hela livet utan att veta vart det satt. När jag väl hittade problemet så fick jag inte lösningen presenterad utan förväntades bara fortsätta gå, utan att låstas om det. Nej jag ville så klart slicka min sår. Jag ville lindra förebygga, plåstra om, undvika framtidens smärta.

Samtidigt som jag ville kasta bort skiten ville jag omfamna den. Ropa äntligen! Jag ville stampa på den, krama den, dränka den.

Skapa dina egna lösningar

Känslan finns till en viss del kvar. Men idag vet jag att jag måste skapa mina egna lösningar, lägga mitt eget pussel. Att det inte finns någon där ute som bistår mig med förklaringar, svar eller facit. Jag lär mig varje dag, hittar nya insikter,  nya metoder, nya vägar. I stället för att slänga bokstäverna, slängde jag sorgen, besvikelsen och känslan av utanförskap. Och någonstans där hittade jag en ny vän, i mig själv. Jag förlät mig själv för alla misstag, alla fel och brister. Jag släppte taget om det jag förlorat och byggde ett ny liv, en ny framtid. Utan att radera det förflutna startade jag ett helt nytt kapitel, där historien fick en helt ny vändning. Jag orkar bära mina bokstäver idag. Med rak rygg! Men är inte heller rädd för att släppa taget om dem.

Jag skriver en bättre bok nu, en med ljusare framtid och lyckligare slut.


Livet på hög höjd…

jakten på endorfinerDu får svindel, samtidigt som du bär på en kittlande känsla i magen. Du jagar ständigt den där känslan, strävar efter högre höjder, springer snabbare, arbetar hårdare. Ständigt med rädslan att falla. Du vet att ett felsteg kan betyda slutet samtidigt som du får en kick av risken, av att du faktiskt kan lyckas, ta dig förbi hindret, klara av att komma över till andra sidan.

Du jagar ruset, vill fylla hela din kropp med den. Från topp till tå. Så fort känslan lämnar din kropp är du där igen, springande, sökande, ökar ständigt farten…Du vill injicera värmen, ruset, leva i den, vara med den, aldrig skiljas från den. Söker något utanför, för att fylla inuti. Du stannar aldrig upp, tittar dig aldrig omkring utan fortsätter forcerat framåt. Fot längst med fot, strävar att komma fortast möjligt framåt , samtidigt som du försöker hålla balansen…


Likheter & skillnader

ADHD utan riktning, ADHD utan kompassJag och min man är rätt lika. Vid är båda impulsiva och aktiva, på både gott och ont. Om man fick frågan vem av oss som har ADHD skulle 98% garanterat peka på min man. Folk som känner oss tycker nog att vi är ganska lika i vår sätt, att om jag har en diagnos, borde han garanterat också ha en. Men det finns också vissa små skillnader, och det är dom där små små skillnaderna som gör att han inte har en ADHD diagnos.

Vi påbörjar ofta projekt. Möblerar och renoverar om, konstant. Våra vänner blir inte förvånade när vardagsrummet har bytt plats eller köksväggen är riven. Det är bara så det är hos oss. Vi är aktiva och kör ständigt i gång nya projekt. Skillnaden mellan oss är att jag tappar farten när vi kommit till hälften medan min man orkar köra på. Jag har helt plötsligt tappat fokus och vet inte vart jag ska börja eller sluta, medan han fortfarande ser vägen till målet framför sig. Han får ofta puscha, peppa och guida mig genom slutet. Säga till mig exakt vad jag ska göra, fast att jag egentligen borde veta.

En annan stor skillnad emellan oss är att han är en expert på att vila. Varje dag! Han avrundar varje dag i soffan utan krav eller måsten framför sig. Han kan slappna av och lämna saker till morgondagen. Han har en förmåga att stänga av sitt huvud så att det blir tyst. Han har inga tankar som jagar honom eller skriker ut alla hans måsten. Något annat han kan som många med ADHD har problem med är att sova. Att något så enkelt kan vara så svårt. Han somnar snabbt och sover djupt och har inga problem med att spendera hela dagar i sängen om han kan. En annan kan kämpa i timmar med att somna in och vaknar sedan av varje läte i eller utanför huset. Jag sover spänd som en fjäder och bara längtar tills jag får stiga upp.

Han har också en otrolig organisations förmåga. Frågar du honom vart hans nycklar är så vet han svaret!!! Han planera och strukturerar och kan få ihop allt från börja till slut. Det var hans som lärde mig att man kunde förbereda morgondagen kvällen innan. Ta fram kläder och packa matlådor. Vem skulle ha kommit på det liksom??? Han har också uthålligheten som jag saknar och kan ta över där jag tröttnar.

Stress, ångest och oro finns inte i hans vokabulär, men hos mig är de ständiga följeslagare. Han kan lyssna på sin kropp, förstå vad som är bäst för honom och följa den tanken. Medans jag endast tänker den och sedan springer vidare.

Skulle vi bara titta på aktivitet, impulsivitet och koncentrationsförmåga och jämföra den så kanske han skulle ha större brister än mig. Men att bara titta på det är som att skrapa på ytan, för där under finns så mycket mer. Så ja, vi har många likheter, men också många skillnader!

Vi har samma motor, men min blir aldrig servad. Vi kan uppnå samma hastighet men jag saknar broms. Vi är utrustade med samma karta men jag fick aldrig ett kompass.


Jag är en soldat 1 kommentar

Jag är en soldat...

Inom mig pågår ett ständigt krig, vilket innebär att jag alltid måste stå givakt. Redo för nästa händelse, nästa katastrof. Även om hälften aldrig inträffar lever min kropp i ett ständig beredskapsläge.

Jag är en soldat som försöker förutspå varje fara, hitta nya vägar och förinta fienden. Jag är van att vandra genom mörker, gyttja och snårig skog med motståndaren i hälarna. Jag är van att leva under hot, möta våldsamt motstånd,  och oavsett smärta resa mig upp och gå vidare. Mitt liv är ett strid, där hjälpen aldrig når fram, där den vita flaggan aldrig hissas. Där den är indränkt i lera, smutsig, söndrig och kan aldrig bli ren.

Mitt liv är en kamp, en väpnad konflikt. Där sömnen är ytlig och natten oändligt lång. Jag ligger i beredskap och svarar upp på varje läte. Rädslan har förlamat mig, bitit sig så djupt in i min kropp att den inte längre känns. Jag är vaksam, beredd att ständigt bli sårad. Jag måste skydda mig själv, hålla dig på avstånd, alltid ligga steget före.

Fienden kommer och går, drömmarna tynar bort i horisonten. Själv står jag kvar på plundrad mark i väntan på nästa slag. Jag är en soldat där vila inte existerar, där den hjälpande armén inte dök upp. Drömmen om fred är död, och det finns ingen annan lösning, ingen annan utväg än att ständigt gå upp till kamp.