Årsarkiv: 2016


Den bästa morgonen 1 kommentar

idag-ska-jag-gora-ingenting

Den bästa morgonen är den då man vaknar innan mörkret har gett sig av. Då man får dela en kopp te med tystnaden.

Den bästa morgonen är den då du får en stund för dig själv. Det spelar ingen roll om det är regnet som piskar på rutan, eller om det är fåglarna som kvittrar utanför. Storheten ligger i att få lyssna på alla dessa ljud, utan att det finns något annat som stör.


Den bästa morgonen har man sina två trognaste vänner bredvid sig. Man känner värmen i från deras kroppar och ljudet av deras susande andetag tätt intill. Man får vara ensam med sina tankar. Man kan följa dem från början, till sitt slut…utan att bli avbruten.

Den bästa morgonen är att få vara alldeles för sig själv, utan att en enda minut känna ensam [wp-svg-icons icon=”heart” wrap=”i”]

om-du-ar-ensam-nar-du-ar-sjalv

 

 

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar


Första hjälpen

Första hjälpenJust nu har jag många människor runt mig som mår dåligt. Personer jag bryr mig jätte mycket om. Jag vill inget hellre än att stanna upp och hjälpa fast att orken inte räcker till. Det är långa telefonsamtal med någon som gråter, andra gånger är det att hålla någon i handen under en panikattack. Jag agerar barnvakt, skickar omtänksamma sms och tillbringar kvällar med barndomsvänner som gått sönder.

Jag tror inte att jag är ensam om att uppleva sådana här situationer, det är därför jag väljer att skriva om det. För vi har väl alla hört det där om att man ska ”ta hand om sig själv först”. Ofta hör man en jämförelse med en flygplanssituation, du ska alltid sätta syrgasmasken på dig själv, för att sedan kunna hjälpa andra. Enkelt eller hur? Det är så himla lätt att säga, svårare att göra. För verkligheten är sällan uppställd på det där viset, i verkligheten kan man inte låta folk vänta….åtminstone inte om du vill ha de personerna kvar.

Man säger inte till en vän att man inte kan hjälpa hen med sitt dåliga mående för att man har ett eget man måste ta hand om, man ber inte någon vänta några veckor tills man har samlat i hop sig själv. Man säger sällan nej till någon som gråter och snörvlar i luren och du är sällan förberedd eller utvilad när verkligheten händer.

För ofta handlar det om akuta uttryckningar. Du hinner sällan stanna upp och reflektera över ditt eget mående förrän efteråt….. när du känner att du är helt slut. Du hinner inte planera innan vad du ska svara, eller vad du ska göra för på bästa sätt ska ställa upp. Nej, i verkligheten springer man runt med syrgasmasker och sätter dem över alla andras ansikten. Sen ligger man där och kippar efter andan själv.

Jag tror att många kan känna igen sig i situationen, och det finns förmodligen ingen enkel lösning på det. Man får gå runt med sin första hjälpen låda och hoppas att plåstren räcker till den dagen då man själv behöver ett [wp-svg-icons icon=”aid” wrap=”i”]

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar


Tjuv & polis 2 kommentarer

Dessa två förekommer ju en hel del här på bloggen men har aldrig fått en närmare presentation vilket jag tycker att de förtjänar. Därför tänkte jag låta dig lära känna dem.

Är han inte det sötaste du sett? Själv kan jag aldrig stirra mig mätt på honom. Till hans stora förtret kan jag knappt ha honom nära mig utan att pussa eller klappa honom. Han är som en levande nallebjörn. Mjuk, rund och go. Du vill bara hålla honom i dina armar…för alltid!Turbo heter han och han gör skäl för sitt namn. Han är ett riktigt energiknippe som alltid är öppen för lek. Han är en fransk bulldog på två år. Jag brukar säga att han är 10 kg ren kärlek! Han har läppar mjukare än sammet, och ett ansikte man inte kan annat än att älska. Vi har dagliga pusskalas och jag får nog erkänna att jag är beroende av hans platta näsa och mjuka läppar. Hans närhet tröttnar jag aldrig på!

Allt som oftast finner man honom med en leksak brevid sig. Och ligger det ingen där så går han genast och hämtar en. Trots att det är han som är yngst här hemma så är det han som bestämmer av hundarna. Han är husets polis och vet om alla rätt och fel utan att man talar om dem för honom (vilket han gärna aggressivt påminner sin storebror om).

Man får inte tjuva från bordet , diesel får inte slicka på sina tassar, ta av sitt bandage eller leka för hårt med katten. Han har en förkärlek för små barn och tillåter inte sin klumpiga storebror att komma dem nära.

Vill du leka?

Han är ett energiknippe som aldrig säger nej till en promenad och alltid bär en leksak i munnen. Han älskar att spela fotboll, titta på tv och hålla vakt i fönster eller på verandan.

Han tror att han är större och starkare än vad han är och säger aldrig nej till en fight trots att det alltid är han som blir skadad. Han är familjens beskyddare och den som bär ansvar för att husdjur sköter sig här hemma. Jag tycker varenda människa borde ha en fransk bulldog i sin hem. Om inte för sällskapet så får deras härliga energi och glädje. Annat är det med killen här nedan. Han bär endast energi i små korta stunder. Sedan ser han ut så här.Du hittar honom liggandes lite varstans i alla möjliga olika ställningar. Han är inte den som bryr sig om, om någon är i vägen, utan vill han ligga i sängen/soffan eller på annan upptagen plats så ser han till att knö sig in.Han älskar värme och befinner sig gärna i solen,  framför brasan eller i dina armar. Han plågar sig alltid och ligger kvar tills han tappar andan. En riktig njutare!Han avskyr promenader. Speciellt om det är regn. Då hittar han gärna skydd och stannar där. Han är en kille som vill välja själv när han ska gå ut och vart han ska. Är det lagom varmt och sol tar han gärna en tur men annars stannar han helst inne liggandes på soffan.Diesel är en miniatyr bullterrier= 15 kg godhet. Snällare hund får man leta efter. Han tillåter vad som helst och ser allting från den positiva sidan. Vill någon bråka med honom bjuder han istället upp till lek eller väljer att gå undan.Vilken yoghurt? Jag har inte tagit någon yoghurt!

Till Turbos stora förtret håller den här killen inte husets regler. Står det mat inom räckhåll är det väl bara att ta? Perfekt är små barnhänder i lagom höjd, han klipper till helt orädd för att ett finger ska åka med. Han klättrar gärna upp på bord för att kika i chipsskålen eller äta direkt ur yoghurtburken om någon lämnar den obevakad. Turbo blir vansinnig och försöker lära honom ett och annat, men än har det inte funkat. Han är nyfiken och går igenom alla väskor som lämnas på golvet. Det har ju faktiskt hänt att han funnit ätbara saker där i.

Han är matglad, stoppar allt i munnen och sväljer fort så ingen hinner stoppa handlingen.

Den här hunden är inte rädd för något utan tror att han bär på nio liv. Han är enda hunden jag har haft i min ägo som hoppar ner för trappor!!! (inte bara en gång utan flera). Så vi har fått sätta upp grindar för att skydda honom från att göra sig illa. Hur galet är inte det? Men han är inte hunden som tvekar, skulle han stå i ett fönster flera våningar upp och jag skulle be honom hoppa skulle han göra det utan problem. Han ser inga hinder och är inte det minsta rädd om sitt liv. Diesel är en kille som inte viker undan, står du i hans väg r flyger han rätt in i dig om han väl har fått upp farten.Den här killen är verkligen allt eller inget, på eller av. Det finns inget mellanting. Antingen ligger han så här, eller så flyger han runt som en osalig ande i huset. (Tack och lov är det vanligare att han ligger än att han flyger runt).  Han är klumpig, handlar innan han tänker och det går ofta fel när han är i närheten. Det händer ofta att han välter/river ner saker, eller springer in i möbler och väggar.Han har liksom ingen broms utan kör till det tar stopp.

Han är hårdhänt och slår lätt till en med svans, sin näsa eller sina öron. Och jo, det gör förmodligen ondare än vad du tror och är många gånger riktigt irriterande. Hans pussar förvandlas ofta till små bett och han har ofta svårt att hantera sig själv när han känner glädje i sin kropp.

Dessa killar är varandras motsatser. Tjuv och polis. Det har hänt att de har rykt ihop när Diesel bryter regler och Turbo försöker stoppa. Tyvärr har polisen ingen chans i dessa lägen utan får ofta storstryk. Men han är inte den som ger sig. Han slickar sina sår, sätter upp sina regler och fortsätter att jobba med att visa vart gränserna går.Dessa fantastiska killar. Skulle inte vilja vara utan någon av dem, och fast att de är helt olika älskar man dem på samma sätt. Jag hoppas att vi har många år kvar fram över. Och att de fortsätter vara precis som de är. Den charmiga tjuven som inte inser sina fel och brister, och den tuffa polisen som även om han ligger i underläge alltid vill visa att han har rätt [wp-svg-icons icon=”heart” wrap=”i”]

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar


Tisdags tankar

Promenerade med hundarna i helgen, njöt av Oktobers sista solstrålar. Barnen hade fått clipon-linser till mobilkameran som jag lekte med. Gick väl så där.Idag känner jag mig trött och hängig. Huvudet snurrar utan att jag direkt kan sätta ord på vad det är jag tänker på. Huvudet känns tomt, men ändå fullt. Skulle vilja vända det ut och in för att blåsa det rent, tömma ut allt som stör. Skön känsla tänker jag (med rent huvud alltså?).Fast att jag älskar vardagen längtar jag till helgen. Vet inte varför,,,kanske för att vila tanken. Eller för att vila mig.Förmodligen är det en tanke, eller en liten händelse som ligger där inne och stör. Något som är så litet kan ta så stor plats och det är oftast inte förrän jag kommer på tanken som jag kan plocka ut den.  Då tittar jag på den och säger det där var väl ingenting, sedan slänger jag den över axeln. Men så länge den är kvar där inne kan den växa och växa, utan att bli varken sedd eller hörd. Men ändå kännas..Men hur kan du må dåligt utan att veta varför, frågar min man. Det är ju omöjligt!  Nähä, inte för mig, där är det bland det normalaste som kan hända. Det räcker med ett ord, en arg/ledsen eller besviken blick. En död fågel vid trottoarkanten, en tråkig nyhet eller en gråmulen tisdag. 

Tisdagens tankar är tomma med tunga. Dom bär allt men samtidigt ingenting ?


Måste alla vara så jävla lyckliga hela tiden! 4 kommentarer

Måste alla vara så jävla lyckliga hela tiden?

Måste alla vara så jävla lyckliga hela tiden?

Det känns nästan overkligt nu. Tiden jag gått igenom. Känns som en dålig dröm. Det enda som finns kvar är en bitter eftersmak och en sorg. En sorg över att mitt dotters första år är borta. Och att jag aldrig kommer att få det tillbaka.

Jag minns inte mycket mer än min ångest och mina tårar. Och jag blir både ledsen och arg över att inte kunna ge henne en historia om hennes barndom som hon vill höra. Idag skojar vi om det, skrattar åt det, hur jobbig hon var, skrikig, klängig, svår. Hur hon aldrig kunde sova och att mamma ALDRIG fick vila. Hon skrattar, jag med, fast att det samtidigt ömmar i mitt hjärta.
Måste alla vara så jävla lyckliga hela tiden?

Jag tror aldrig att jag varit så olycklig i hela mitt liv som första året med min dotter. Det är nästan så att man skäms för att säga det men det är sanningen. Min ångest blev större än kärleken och depressionen var ett faktum. Det var först flera år senare som jag insåg att det inte var mig det var fel på, och att jag inte var ensam med att känna så här. Ingen runt mig kunde bekräfta mina känslor på den tiden, säga att de var sanna eller förstå hur jag mådde. I stället fick jag höra hur mysigt det var, hur mycket jag skulle uppskatta den här tiden…. för att den aldrig skulle komma tillbaka.

Och helt ärligt är det det sista jag vill. Ha bebisåren tillbaka! Som tur är finns det ju ett slut, även om det inte känns så just då.Måste alla vara så jävla lyckliga hela tiden?Jag var så otroligt trött på alla glättiga mammor som gick runt och var så jävla lyckliga hela tiden. Jag funderade på om de vaknade upp med ett leende varje natt. Om de verkligen uppskattade att sova i halvtimmes intervaller och om barnets skrik förvandlades till musik i deras öron. Jag kunde för allt i min värld inte förstå hur de ens kunde ta ordet mysigt i sin mun. Framförallt inte i samma mening som barn.

Idag vet jag att den här perioden har gjort mig stark, att den har gett mig en helt annan erfarenhet än många andra mammor. Men ändå önskar jag att den inte fanns. I Måste alla vara så jävla lyckliga hela tiden delar jag och 16 andra mammor med oss om allt från förlossning till samliv. Boken skildrar småbarnslivet från den mörka sidan där oro, ångest och förbjudna tankar ligger i fokus.

Denna månaden finner du den i min webbshop för endast 59:- Passa på och köp, en uppskattad julklapp för såväl trötta som blivande föräldrar. Boken finner du här.

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar


Att skapa problem som inte finns

Att skapa problem som inte finnsMin dotter är inne i en väldigt bra period nu. Hon kommer hem och kvittrar var och varannan dag efter skolan. Berättar om saker som hänt, alla hennes rätt på proven osv. Jag vet att jag borde njuta nu, hänga med, leva på hennes lycka. Men istället blir det tvärtom. Jag analyserar hennes historier, försöker hitta hålen i dem. Ser det negativa, som i framtiden, kanske kommer att göra henne ledsen. Jag ler med henne men blir bekymrad, förväntar mig en katastrof, att hon ska komma hem med sorg i ögonen, eller misstänker att det är ett spel för galleriet.

Dottern har en massa kompisar i skolan, men bara pojkar. Och jag kan känna igen mig i, och förstår anledningen till det, ändå gör det mig bekymrad. Pojkar är oftast lättare. Har enklare lekar, säger vad de tycker rakt ut. Det är inte samma intriger och skitsnack. Inga viskningar bakom ryggen eller låtsasleenden. Allt det där flickor många gånger är experter på. Hon har själv valt att ta avstånd, jag förstår och beundrar henne för det.

Under en period när hon försökte umgås med dem, försökte passa in, så gjorde det henne olycklig. Jag såg det, kände det i min maggrop. Egentligen borde jag vara glad, nöjd över att hon hittat sin väg tidigare, att hon står på sig. Jag har själv haft fler pojkar än flickor som bästa vänner under min uppväxt. Jag trivdes bättre i deras sällskap, samtidigt som jag alltid saknat en tjejbästis. Jag fantiserar om två flickor. Dom flätar varandras hår, tar sällskap till skolan, snackar om killar och blir varandras trygghet under många år framöver. Jag önskar henne så den bilden. Vill ge henne den i present. Men sen inser jag att jag skapar problem som inte finns. För det är inte hennes önskan, hennes dröm, utan snarare min.

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar


Vad nu? 3 kommentarer

Nämen, vad nu? Ingen gästbloggare? Nope, nu är gästbloggsbidragen slut. Så fort jag får in nya gästbloggare kommer de givetvis fortsättningsvis också publiceras på Söndagar, men kanske inte varje Söndag hädanefter. (Så är du intresserad av att gästblogga är det bara att maila mig på jessica@nestorforlag.se)

Detsamma gäller månadens artikelserie. Den kommer att publiceras de månader jag hinner få ihop det, och inte varje månad. Så i November är till exempel en månad som vi kommer att stå utan. Sorry! Men inte ska vi deppa ihop för det!

Skriv din bok
En positiv nyhet är i allafall att e-kursen ”skriv din bok” nu är publicerad och köpbar. Den hittar du här. Det har varit ett himla knåpande och få det att fungera, men datahacker som jag är löste jag det med [wp-svg-icons icon=”cool” wrap=”i”] Det är den första e-kursen av förhoppningsvis många.

Nästa projekt är *trumvirvlar* uppsatsen….igen. Nu har jag tagit mig i kragen, ryckt upp mig, och återigen bestämt mig för att slutföra det. Jag har räknat ut om jag går igenom 10 sidor i veckan så skall jag vara klar om 8 veckor. Det låter väl inte omöjligt? Det som ska göras är att kolla igenom det språkliga, samt att få till en högre grad av bearbetning och struktur enligt min handledare så det borde jag väl klara av?!? Annars är den i stort sett färdig.

Nu gäller det att ha tungan rätt i mun (vilket jag uppenbarligen inte lyckats med här).

Nu vet jag att jag ofta och vanligtvis sätter lite för höga mål och krav på mig själv, så om några av er grymma läsare anser att 10 sidor i veckan är på tok för mycket (eller för lite) så säg gärna till. Så kan jag åtminstone försöka att lyssna. ( Fast om jag känner mig själv rätt kommer jag förmodligen göra mer än 10 sidor i veckan vilket kanske leder till att jag tröttnar eller att resultatet inte blir tillräckligt bra).

Så kritik, beröm eller skäll tas tacksamt emot så ska jag försöka att bättra min plan.

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar


Höstlista #1

Höstmys framför brasan!

1. Vad är det bästa med hösten? –Alla fina färger
2. Vad kommer du äta i höst? –Grytor tror jag. Massa grönsaker, grädde och vatten. Enkelt och gott.

3. Vad kommer du dricka i höst? –Te, dricker alltid te. Minst två koppar om dagen.

4. Vad kommer bli ditt mest använda plagg i höst? -Åh vad svårt, vet inte. Har ingen favorit, men förmodligen min halsduk. Den kommer nog vara på både inom- och utomhus.

5. Vad gör du om dagarna egentligen? –Egentligen? Jobbar väl mest. Sitter i samtal, skriver daganteckningar och utredningar. Hemma blir det inte så mycket tid. Kramar barn, hundar och min man.

6. Vad kommer du lyssna på? – Jag tycker om tystnad så jag lyssnar sällan på något. Men olika podcast är väl det som oftast kommer ur mina hörlurar.

7. Vad tittar du på? -Förutom min dator? Ja det är alltid min man som väljer film så jag har inte mycket att säga till om. Jag ser sällan på tv men om jag får välja ska det vara något lättsmält och förutsägbart. En dramafilm som inte väcker för mycket känslor är väl det bästa.

8. Vad har du för höstplaner? -Inga, planerar en lugn höst. Komma igång med träningen igen. Kanske orka ta tag i min uppsats. Annars längtar jag bara efter lugna hemmakvällar med familjen.

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar


En skola för alla? 5 kommentarer

En skola för alla?

En skola för alla?

Nu när man har barn i skolåldern så blir man själv smärtsamt påmind om sina egna skolår. Framför allt av den där känslan av att känna sig dum, och annorlunda, utan att någon för den sakens skull sa det till mig. Nu som vuxen vet jag att det aldrig handlade om min intelligens utan snarare om koncentrationssvårigheter, men hur förklarar man det för ett barn? Och även om man kan klä det i ord, så känns det inte så, i hjärtat.

Vissa dagar blir jag extra påmind. Så som när sonen kommer hem med tankar om att han inte är lika bra som ”de” andra:

-Mamma jag är inte särskilt smart.

-Vad menar du?

-När vi har matte så kan jag inte tänka på matte. Jag tänker hela tiden på massa annat.

-Ja men så är det säkert för dina kompisar också. Man ser ju inte vad en annan människa tänker. De tänker säkert också på mer saker än bara matten.

-Men dom sitter och tittar i sina böcker och skriver hela tiden. Jag kan inte göra det.

När barn i min sons klass kan läsa flytande och min son varken kan bak- eller fram på alfabetet, vad väcker det för tankar hos honom då? Det spelar ingen roll vad jag eller någon annan säger till honom, jag vet det, för känslan, att han inte är lika bra som de andra, den sitter där. Varken han vill eller inte.

Vuxna jämför sig. Barn jämför sig. Och i skolan blir det många gånger tydligare än i vuxenlivet att man inte är lika bra. Du ser det på betyget, på proven, på hur många kompisar personen har eller på hur bra den kan läsa.

När man redan som barn ser andras färdigheter, men missar sina egna, så funderar jag på om det inte är sådant vi istället ska lära barn i skolan. Att vi alla är bra på något. Att vi alla är olika. Att det inte handlar om betyg, eller om att kunna stå och prata högt inför sin klass. Utan istället om det du har inom dig, om hur du är som person. En skola skall inte endast vara till för dem som är bäst, den ska vara för alla.

-Jag är inget geni direkt, säger min son en dag efter skolan.

-Vad säger du, frågar jag.

-De andra kan läsa och räkna, och jag kan ingenting, svarar han med en djup suck.

-Men vet du vad? Vi är alla bra på olika saker, du kanske inte är bäst på att läsa och räkna, men du kan mycket annat. Till exempel så är du ett socialt geni.

-Vad är det, frågar han nyfiket och tittar på mig med stora ögon.

-Det är en person som kan prata och umgås med människor, som lätt får nya kompisar och alltid blir omtyckt. Och sån är du. Du kan föra dig överallt och passar alltid in. Du är orädd och pratglad och det är till exempel inte jag. Och vet du vad? Att kunna föra sig socialt är viktigare än all matte i världen, oavsett vad skolan säger.

-Du har rätt mamma. Jag kan hitta nya kompisar överallt, tex i affären.

-Precis.

Jag blir varm i magen, och inbillar mig att han blir det också. Han lämnar rummet, men jag kan fortfarande höra hur han pratar för sig själv. – Jag är ett socialt geni, och det är viktigt!

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar


Jag kan flyga, jag är inte rädd

Igår föreläste jag för första gången på ett halvår, Yey [wp-svg-icons icon=”thumbs-up” wrap=”i”] Och i Söndags sprang jag 5 km för första gången på lika länge, dubbel yey [wp-svg-icons icon=”thumbs-up” wrap=”i”] [wp-svg-icons icon=”thumbs-up” wrap=”i”]

Det känns så stort med tanke på att jag inte kunnat utföra något av det på ett bra tag, trodde inte innan att jag skulle klara något av det. Det sköna var att jag gick in med noll krav vid båda tillfällena. Svimmar jag eller får en panikattack under föreläsningen så är jag i allafall på ett bra ställe tänkte jag (var på jobbet) och deltagarna hade säkert lärt sig en hel del av det med [wp-svg-icons icon=”wink” wrap=”i”]

Och när det gäller löpningen hade jag på riktigt tänkt att jag åtminstone skulle gå varannan kilometer men varför göra det när det för första gången i livet känns som man flyger fram? [wp-svg-icons icon=”airplane” wrap=”i”]

Jag är så glad att jag utfört dem båda, det betyder verkligen tillfriskning för mig! Jag kände mig förvånansvärt lugn över föreläsningen, hade byggt en helt ny föreläsning om missbruk och ångestsyndrom som jag höll för Kriminalvårdens lekmannaövervakare. Men jag har varken haft tid att förbereda mig eller göra den helt klar. Jag fick ett mail från min arbetskamrat på Fredagen där hon undrade om jag kände mig redo inför föreläsningen på Måndagen. Ja hann i en sekund tänka, ”redo för vad?” Sen slog det mig, som en blixt från klar himmel [wp-svg-icons icon=”lightning” wrap=”i”]….föreläsningen. Om jag är redo? Hell yey [wp-svg-icons icon=”cool” wrap=”i”] Jag bestämde mig för att testa mina vingar, utan krav, utan ångest…och dom höll. Det blev en fin flygtur som jag hoppas kunna njuta av ett tag till [wp-svg-icons icon=”accessibility” wrap=”i”]

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar