Just nu har jag många människor runt mig som mår dåligt. Personer jag bryr mig jätte mycket om. Jag vill inget hellre än att stanna upp och hjälpa fast att orken inte räcker till. Det är långa telefonsamtal med någon som gråter, andra gånger är det att hålla någon i handen under en panikattack. Jag agerar barnvakt, skickar omtänksamma sms och tillbringar kvällar med barndomsvänner som gått sönder.
Jag tror inte att jag är ensam om att uppleva sådana här situationer, det är därför jag väljer att skriva om det. För vi har väl alla hört det där om att man ska ”ta hand om sig själv först”. Ofta hör man en jämförelse med en flygplanssituation, du ska alltid sätta syrgasmasken på dig själv, för att sedan kunna hjälpa andra. Enkelt eller hur? Det är så himla lätt att säga, svårare att göra. För verkligheten är sällan uppställd på det där viset, i verkligheten kan man inte låta folk vänta….åtminstone inte om du vill ha de personerna kvar.
Man säger inte till en vän att man inte kan hjälpa hen med sitt dåliga mående för att man har ett eget man måste ta hand om, man ber inte någon vänta några veckor tills man har samlat i hop sig själv. Man säger sällan nej till någon som gråter och snörvlar i luren och du är sällan förberedd eller utvilad när verkligheten händer.
För ofta handlar det om akuta uttryckningar. Du hinner sällan stanna upp och reflektera över ditt eget mående förrän efteråt….. när du känner att du är helt slut. Du hinner inte planera innan vad du ska svara, eller vad du ska göra för på bästa sätt ska ställa upp. Nej, i verkligheten springer man runt med syrgasmasker och sätter dem över alla andras ansikten. Sen ligger man där och kippar efter andan själv.
Jag tror att många kan känna igen sig i situationen, och det finns förmodligen ingen enkel lösning på det. Man får gå runt med sin första hjälpen låda och hoppas att plåstren räcker till den dagen då man själv behöver ett [wp-svg-icons icon=”aid” wrap=”i”]
[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar