Årsarkiv: 2016

Nu har ni fått träffa Emilia och Therese som berättat sina historier om företagande, och detta är som sagt bara två av flera drivna människor med ADHD-diagnos. Det jag vill påvisa med denna artikelserie är inte att det på något vis är ”kört” för att man har en ADHD-diagnos. Jag vet inte med er, men många jag möter förminskar sig själv och tror att ett arbetsliv är omöjligt, och jag vill påvisa att det är inte är sant.

Isåfall beror det på ditt mående, och inte din diagnos. Mår du inte bra av olika omständigheter så är det absolut svårare att jobba, annars tror jag att många helt enkelt bara hamnat på fel plats. Jag har själv haft flera arbeten där jag känt mig värdelös och mått dåligt. Som tur är stannade jag inte där och behöll den känslan, utan gick vidare och hittade saker som passade mig bättre.

Det finns studier som menar att arbetsnarkomaner oftare lider av ADHD, ocd, ångest och depression. Jag kan förstå den kopplingen då jag själv också tycker det är lätt att ta till arbete vid för mycket ångest. Det kan även vara ett sätt att få utlopp för energi. Studien menade att personer som var arbetsnarkomaner visade högre resultat inom alla psykiska symtom jämfört med dem som inte jobbade för mycket.

Johan Wiklund är också en person som studerat entreprenörskap och ADHD (Entrepreneurship and psychological dosorders). En studie som jag själv för övrigt medverkade i. Något han nämner i sin rapport är att entreprenörskap favoriseras av många med ADHD för att de kan följa sin egen energinivå, jobba som mest när man är på topp, och mindre när man känner att energin tryter. Och visst det är något som är positivt för vem som helst men som jag sa i intervjun så känner jag i många av mina anställningar att jag inte får ut min fulla kapacitet, jag kan och vill mer (därav företag vid sidan om). Mina anställningar har ofta bromsat mig.

Hans studie nämner att personer med ADHD oftast är väldigt kreativa, att vår förmåga till att hyperfokusera, vårt risktagande och vårt spänningssökande kan vara fördelar när det kommer till att ha eget företag. Och något som var roligt med att läsa studien var att alla (14 personer) nämnde fördelarna med att följa vår energinivå samt att vi alla startade våra firmor i impuls, till stor del för att vi var uttråkade i våra jobb och fann något vi brann för.

Även psykologen Helena Kubicek Boye skriver i et blogginlägg att det som entreprenör finns det många egenskaper som går hand i hand med de drag som kännetecknar ADHD. Ens starka sida kanske inte är att förvalta, kontrollera och stämma av rutinarbete. Men man är duktig på att starta upp, få ideér och inspirera andra. Energin är ofta stark och man kan fokusera sig väldigt bra (innan man blir uttråkad).

Hon menar att det finns flera case som visar att många av de främsta entrprenörerna har ADHD, ofta även dyslexi som ibland går hand i hand. Man har ett annorlunda kreativt sätt att tänka och ta sig fram i tillvaron vilket föder nya innovativa lösningar.

Så sträck på dig själv! Du har inget att skämmas för, däremot mycket att vara stolt över [wp-svg-icons icon=”heart” wrap=”i”]

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar 

Bjuder på bilder från en fotoshoot jag och sonen hade i veckan!

En helt galen vecka om jag får säga det själv. Mån-Tors har jag varit på utbildning i Göteborg. Jag har varit hemma närmare 19 på kvällarna. Med ett fullmatat huvud och utmattad kropp. Jag har varken hunnit träna eller äta normalt och rutinerna har brustit rejält.

Förutom mycket på jobbet har jag ju varit utan dator ett tag. Som grädde på moset stängdes min hemsida ner under tre dygn då de menade att jag fått ett virus. Själv misstänker jag att det var mitt eget fel då jag satt och försökte ladda upp ett program och körde in massa ogiltiga filer i wordpress. Tänkte som vanligt att ”det kan väl inte vara så noga”. Suck. Gissa om jag lärt mig en läxa! Jag har suttit på kvällarna och försökt att koda och greja med saker jag inte hade en aning om flera dagar i rad för att få det ordnat. Heja mig!? Förutom lite för mycket att göra på jobbet har det även känts övermäktigt privat det senaste. Jag mår nästan dåligt så fort telefonen ringer eller piper till. Många runt mig behöver hjälp med olika saker, eller prata av sig och vanligtvis är jag den sista personen som säger nej. Jag är en hjälpare, jag älskar att stötta och rådgiva människor men ibland blir det bara för mycket.  I torsdags fick ett sms från ytterligare en person som behövde hjälp. En person som jag knappt pratar med en gång om året och nu behövde skjuts. Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Jag började nästan leta efter en doldkamera någonstans. Det kändes som om högre makter testades min förmåga att säga nej och ta det lugnt. Men jag är imponerad över mitt eget lugn och över hur jag hanterat situationen, Jag har prioriterat de människor som betyder mest för mig och sagt nej till de andra och det är inte alltid lätt. Jag hoppas därför att den som testat mig ger mig väl godkänt [wp-svg-icons icon=”wink” wrap=”i”]Det viktiga för mig i sånna här stunder är verkligen att ge mig själv egen tid. Det blir som att ge tillbaka till sig själv, den tid man givit till andra. Livsviktig om du frågar mig!För ibland blir mitt huvud så fullt av andra människors problem så att de nästan förvandlas till mina egna och då gäller det att jag stannar upp och säger i från. Jag förstår att människor kommer och pratar med mig och jag önskar mig heller inget annat. Men ibland måste jag skapa distans för att rädda mitt eget skinn. Putta bort andra för att orka med mig själv.Helgen blir inte lika lugn som jag önskar. Sonen har innebandyturnering, så hela dagen kommer väl att ägnas åt det. Men i morgon ser jag fram emot att stänga in mig själv. Att dra täcket över huvudet och knappt gå ur sängen.Jag planerar att stänga av min telefon. Jourtiden är slut. Nu är det dags att ta hand om mig själv!

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar

frågor & svar

Jag får ofta mail från läsare med diverse frågor. Ofta försöker jag svara på dem alla, men en del svar kanske blir kortare än vad jag önskar i brist på tid. Många har också liknande frågor och därför tänkte jag passa på att svara er här. De senaste frågorna i min mailkorg är:

Hur får jag hjälp?

Detta är nästan den vanligaste frågan och jag önskar att jag hade ett bra svar på den. Men det har jag inte…. Som alla vet är det inte helt lätt att få hjälp idag. Beroende på hur gammal du är och vad för slags hjälp du vill ha så är det vårdcentralen du ska vända dig till först. Vill man ha samtalsstöd så får man ofta ställa sig i kö till kurator eller psykolog. Får du inte hjälp på din vårdcentral har du rätt att byta till en annan. Du kan till och med välja ett i annat landsting. Ring runt till olika vårdcentraler nära dig och se vad de har för kötider och hjälp. En sista utväg är att gå till privatläkare eller betala ur egen ficka för att gå till psykolog. Du kan också kolla med din arbetsgivare om ni har någon företagshälsovård du kan få tillgång till. Den här frågan har inte ett svar. Jag vet av egen erfarenhet att det blir väldigt jobbigt att leta efter hjälp när man själv mår dåligt. Finns det någon i din närhet som kan hjälpa dig, ringa några samtal eller hänga med på möten? Jag skulle önska att jag kunde säga att alla som söker hjälp i dag får det, men så ser det tyvärr inte ut på grund av personalbrist, långa kötider mm. På denna frågan har jag inget bra svar, du måste helt enkelt själv undersöka hur det ser ut i din kommun.

Ska jag göra en utredning?

Många frågar om de verkligen ska göra en utredning, vad ger det och vad händer om de inte får diagnosen? Jag mådde själv väldigt dåligt under min utredning, många frågor kom upp. Vad händer om jag inte har ADHD, vad är det för fel på mig då? Det var en fråga jag bar på och som jag vet att jag inte är ensam om. Men även om du inte får en diagnos så betyder ju inte det att du inte bär på ett lidande. Många känner att diagnosen blir ett en bekräftelse på deras mående/svårigheter och  utanförskap. Men bara för att den uteblir betyder det inte att ditt mående inte är på riktigt och det är viktigt att du kommer ihåg. Du har rätt till hjälp oavsett!

Jag var lika rädd för att få en diagnos som att inte få den. Om jag fick diagnosen såg jag det som ett slutgiltigt svar på att jag aldrig kommer att må bättre, om jag inte fick diagnos skulle jag aldrig få svar på varför jag mått så dåligt. Idag är jag glad att jag tog mig igenom utredningen. Nu i efterhand kan jag se att diagnosen hjälp mig på många sätt. Inte bara att förstå min bakgrund men den förklarar också svårigheter som jag har kvar idag. Jag kan därför förstå mig själv bättre, jag försöker undvika situationer som jag nu vet kommer att vara påfrestande och jag anklagar inte mig själv lika mycket för fel och misstag.

Jag går inte längre runt med tron att jag kommer att komma ihåg vissa saker, jag har accepterat att jag inte kommer att göra det och kan därför lättare hitta strategier som hjälper mig. Så ja, jag tycker att diagnosen har hjälp mig då jag har analyserat mig själv mycket, skapat strategier och rutiner för mig själv. Men nej jag tycker inte att jag fått bättre hjälp eller bemötande från vården. Många gånger kanske tvärtom.

Så inte heller denna frågan finns det något färdigt svar på. Även här tycker jag att du ska ta en funderare på vad det är för hjälp du vill ha, och fundera själv vad du tror kommer hända om du får en diagnos, hur skulle den hjälpa dig? Svaren finner du nog inom dig själv.

Hur får jag det att fungera med min partner?

Svår fråga. Och jag gissar på att vi inte har samma partner [wp-svg-icons icon=”wink” wrap=”i”] så mina svar kommer förmodligen inte att hjälpa dig. Men något jag insett efter min diagnos är att om jag inte förstår mig själv, hur ska du någon annan kunna göra det? Jag och min man pratar mycket, och jag försöker alltid beskriva eller förklara för honom hur jag mår. Kan jag inte göra det i ord så gör jag det i text. Sen tror jag att vi gemensamt har accepterat att han aldrig kommer att förstå, och att jag inte kan begära det från honom.

Efter alla år vi varit tillsammans vet han nu att det kommer svackor, att jag får depressioner, det är skitjobbigt, men det går över. Han säger att han aldrig tänker på det men jag vet att när jag mår dåligt, så mår också han väldigt dåligt, därför försöker jag hela tiden utåt visa att jag mår bra. För jag vill inte att någon annan än jag själv ska bli drabbad.

Sen är det klart att jag blir ledsen ibland ofta. Ibland får man en kommentar om att man tappar bort/glömt eller misslyckats med något enkelt, och det är klart att han blir trött och ledsen på mina misslyckanden, för det ger ju honom mer jobb. Men jag tror att jag känner dessa känslorna än mer, och att den där kommentaren bara ytterligare blir en besvikelse över mig själv. Ibland får jag påminna honom, om att jag faktiskt försökt allt jag kan, och att det faktiskt är min funktionsnedsättning som ligger till grund för att jag inte klarar de enklaste sakerna. Han brukar förklara för mig att det inte står i min panna, att han glömmer av och inte tänker på det. Han ser mig som en helt vanlig person och då har han all rätt att ibland säga i från och vara besviken, och när jag väl tänker efter så vill jag inte att han ska se på mig på något annat sätt.

Utan att veta vad ditt problem med din partner är så tror jag att man måste inse att problemet sällan kommer från ett håll, att problemet är bådas ansvar. Bara för att jag har ADHD, ångest och ibland depressioner så är det inget endast min man ska anpassa sig till, förstå och acceptera. Det är lika mycket mitt ansvar. En diagnos får aldrig bli en ursäkt, utan mer en förklaring till vissa situationer och händelser. Men det betyder ju inte att jag inte ska fortsätta att göra allt jag kan.

Det var svåra frågor denna gången, jag hoppas ändå att du tycker att du fått ut något av mitt svar!

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar

Företagsamhet & ADHD

Therese är 35 år och fick sin ADHD-diagnos när hon var 16 år gammal. Hon har länge drömt om att starta eget och bär idag fortfarande på förhoppningarna att någongång kunna livnära sig på sin verksamhet till 100%. Hon registrerade sitt företag redan 2005 men av olika omständigheter kom hon inte igång med det förrän 2014. Therese berättar att hon alltid haft ett stort intresse för sömnad och pyssel och efter att ha provat några olika jobb valde hon att starta eget. Idag syr hon barn- dockkläder, samt arbetar med både kläd- och vinyltryck. Hon säljer allt i sin egen webbutik.

Therese har sjukersättning på halvtid och arbetar med sitt företag ca 4 timmar om dagen. Hon sköter allt från produktion, till marknadsföring och bokföring själv. Vill du starta eget är det bara att göra det, säger hon. Det finns ingenting du inte kan få hjälp med. Det svåraste med att driva eget säger Therese är att få andra att förstå att man inte är ledig på samma sätt när man driver eget. Man kan helt enkelt inte ta en vanlig semester.

Jag tycker att Therese berättelse speglar verkligheten, att det ofta inte är en spikrak väg som företagare. Att tanken kan ha funnits länge innan man drar igång och att man inte måste eller behöver dra igång på heltid. Therese uttrycker liksom många andra att ADHD inte ställer till det för henne i hennes arbetsliv, utan tvärtom kan det vara just det som har fört henne framåt.

Therese webbutik hittar du här.

Detta är del 3 av 4 i en artikelserie om ADHD och entreprenörskap. Här hittar du del 1 och 2.

Äntligen Fredag! Jag har hunnit med en timma hos psykologen, en lika lång hundpromenad och har nu satt ner rumpan i soffan och kommer nog bli sittande minst en timma till. Jag har bunkrat upp med filtar, kaffe och hundar. Vad mer kan man behöva?Det har verkligen varit upp ena veckan för att åka ner den andra. Ja, det är så livet kan se ut. Förra veckan var tröttheten som bortblåst och jag kunde känna förnimmelser av lycka. Denna vecka har varit motsatsen. Jag har känt mig trött och seg, kroppen värker och huvudet har svårt att sortera information.Sonen har varit sjuk hela veckan och jag har som vanligt bokat in alldeles för mycket att göra. Det är jobbigt att slåss emellan känslan att man vill, men kanske inte orkar. Min vilja vinner…alltid. Denna veckan har jag varit borta på föreläsningar tre kvällar i rad. (Lyssnat på andra föreläsare och inte hållt i dem själv) ändå känns det nog så jobbigt. Mannen tog alla vabbdagar utom en och med min vanliga tur är ungen piggare än mamma när man ska vara hemma. Det var nästan så att man önskade honom lite feber för att coola ner sig lite. Han som är ”sjuk” hoppar upp och ner och jag som är frisk är för trött för att roa den stackars sjuka ungen. Men idag är ordningen återställd och han är åter i skolan.Vi har också haft ett dramatiskt dödsfall i huset. Dotterns hamster var plötsligt inte kvar i buren (eller ja, inte hela hamstern). Jag ska bespara er läskiga detaljer men blodfläckar på golvet och delar av hamstern kvar i buren tyder på att katten har haft sitt roliga. Dottern har förmodligen ett trauma med sig för resten av livet. Tack Mao.

Nästa vecka ska jag på utbildningen hela vecka  så jag vet med mig att den kommer bli lång, och tuff. Så i helgen ska jag ladda kroppen med promenader, vila och förhoppningsvis en och annan kram.

Önskar er en trevlig helg!

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”]Lämna en kommentar