Dagsarkiv: 1 november, 2016


Tisdags tankar

Promenerade med hundarna i helgen, njöt av Oktobers sista solstrålar. Barnen hade fått clipon-linser till mobilkameran som jag lekte med. Gick väl så där.Idag känner jag mig trött och hängig. Huvudet snurrar utan att jag direkt kan sätta ord på vad det är jag tänker på. Huvudet känns tomt, men ändå fullt. Skulle vilja vända det ut och in för att blåsa det rent, tömma ut allt som stör. Skön känsla tänker jag (med rent huvud alltså?).Fast att jag älskar vardagen längtar jag till helgen. Vet inte varför,,,kanske för att vila tanken. Eller för att vila mig.Förmodligen är det en tanke, eller en liten händelse som ligger där inne och stör. Något som är så litet kan ta så stor plats och det är oftast inte förrän jag kommer på tanken som jag kan plocka ut den.  Då tittar jag på den och säger det där var väl ingenting, sedan slänger jag den över axeln. Men så länge den är kvar där inne kan den växa och växa, utan att bli varken sedd eller hörd. Men ändå kännas..Men hur kan du må dåligt utan att veta varför, frågar min man. Det är ju omöjligt!  Nähä, inte för mig, där är det bland det normalaste som kan hända. Det räcker med ett ord, en arg/ledsen eller besviken blick. En död fågel vid trottoarkanten, en tråkig nyhet eller en gråmulen tisdag. 

Tisdagens tankar är tomma med tunga. Dom bär allt men samtidigt ingenting ?


Måste alla vara så jävla lyckliga hela tiden! 4 kommentarer

Måste alla vara så jävla lyckliga hela tiden?

Måste alla vara så jävla lyckliga hela tiden?

Det känns nästan overkligt nu. Tiden jag gått igenom. Känns som en dålig dröm. Det enda som finns kvar är en bitter eftersmak och en sorg. En sorg över att mitt dotters första år är borta. Och att jag aldrig kommer att få det tillbaka.

Jag minns inte mycket mer än min ångest och mina tårar. Och jag blir både ledsen och arg över att inte kunna ge henne en historia om hennes barndom som hon vill höra. Idag skojar vi om det, skrattar åt det, hur jobbig hon var, skrikig, klängig, svår. Hur hon aldrig kunde sova och att mamma ALDRIG fick vila. Hon skrattar, jag med, fast att det samtidigt ömmar i mitt hjärta.
Måste alla vara så jävla lyckliga hela tiden?

Jag tror aldrig att jag varit så olycklig i hela mitt liv som första året med min dotter. Det är nästan så att man skäms för att säga det men det är sanningen. Min ångest blev större än kärleken och depressionen var ett faktum. Det var först flera år senare som jag insåg att det inte var mig det var fel på, och att jag inte var ensam med att känna så här. Ingen runt mig kunde bekräfta mina känslor på den tiden, säga att de var sanna eller förstå hur jag mådde. I stället fick jag höra hur mysigt det var, hur mycket jag skulle uppskatta den här tiden…. för att den aldrig skulle komma tillbaka.

Och helt ärligt är det det sista jag vill. Ha bebisåren tillbaka! Som tur är finns det ju ett slut, även om det inte känns så just då.Måste alla vara så jävla lyckliga hela tiden?Jag var så otroligt trött på alla glättiga mammor som gick runt och var så jävla lyckliga hela tiden. Jag funderade på om de vaknade upp med ett leende varje natt. Om de verkligen uppskattade att sova i halvtimmes intervaller och om barnets skrik förvandlades till musik i deras öron. Jag kunde för allt i min värld inte förstå hur de ens kunde ta ordet mysigt i sin mun. Framförallt inte i samma mening som barn.

Idag vet jag att den här perioden har gjort mig stark, att den har gett mig en helt annan erfarenhet än många andra mammor. Men ändå önskar jag att den inte fanns. I Måste alla vara så jävla lyckliga hela tiden delar jag och 16 andra mammor med oss om allt från förlossning till samliv. Boken skildrar småbarnslivet från den mörka sidan där oro, ångest och förbjudna tankar ligger i fokus.

Denna månaden finner du den i min webbshop för endast 59:- Passa på och köp, en uppskattad julklapp för såväl trötta som blivande föräldrar. Boken finner du här.

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar