Månadsarkiv: januari 2017

Din erfarenhet, din styrka!

Detta inlägg publicerades i: Allmänt Psykisk ohälsa av

Din erfarenhet din styrka

Mina erfarenheter har tidigare känts tunga att bära. Jag har skämts över min historia.

Jag ville inte se barndomsvänner i ögonen, undvika alla människor som mött mig i perioder när jag mått dåligt. Jag ville inte se bakåt. Var nästan rädd för det förflutna. Jag fantiserade om vad de egentligen tänkte och tycke om mig.

Om jag kände att jag var sjuk i huvudet som satt och skar mig i armarna vad skulle de då tycka?

Anledningen till att jag skämdes vet jag idag berodde på att jag inte förstod mig själv. Jag hade aldrig fått en förklaring till mitt problem. Jag kunde varken förklara mitt beteende för mig själv eller andra.

Jag skämdes inte bara över min historia, jag skämdes över mig själv.

När jag fick min diagnos kände jag en jättestor sorg, men samtidigt en lika stor styrka. Nu får det fan vara nog!

Jag bestämde mig för att aldrig mer gömma mig, undvika ögonkontakt eller huvudtaget anklaga mig och säga att det var mitt fel. För det var det inte! Jag var så jävla trött på att skämmas, slå på mig själv och inte hitta orden för mitt mående. Jag ville inte längre bära en värkande tagg i mitt hjärta så jag tog ut den förvandlade den till en mantel och gjorde smärtan till min superkraft.

Jag bestämde mig för att förvandla mitt skit till godis och ge bort den till andra.

Allt som gör ont där inne vänder jag utåt för att hjälpa andra, och för att hjälpa mig själv. Om du hade frågat mig för tjugo år sedan om jag kunde vända mina erfarenheter till något positivt hade jag svarat nej. Hade du frågat mig om jag hade ångest, ADHD eller depression hade jag förmodligen också svarat nej. Inte för att det inte var sant, utan för att jag inte var medveten om att det var det.

Jag ser det faktiskt som min livsuppgift, min mening att hjälpa andra. Kan mina ord, min erfarenhet hjälpa någon annan så har mitt liv fyllt sitt syfte. Finn  din gåva och ge bort den, sa en klok person och jag känner att det är precis det jag gör. Min erfarenhet, mitt liv är min gåva och nu ger jag bort det, för att hjälpa andra.

Ingenting blir så tungt som när du bär på det själv.

Jag får många mail från personer som vill bli föreläsare/författare eller på annat sätt vill använda sina erfarenheter till något positivt och det gör mig glad. För om det är något som gjort mitt liv lättare så är det att inte hålla allt för mig själv. Att skriva, prata, dela med mig tror jag är en stor del av att jag i dag mår så bra.

Jag önskar så att jag hade kunnat svepa över dig med min hand och förvandlat din erfarenhet till din styrka (men den kraften har jag tyvärr inte fått än). Men jag har svept med min hand över ett tangentbord för att försöka skapa ett material som kan hjälpa dig att förvandla din erfarenhet till din styrka.

Din erfarenhet, din styrka är en arbetsmanual med arbetshäfte för egna anteckningar där du får fundera över din historia och hur du bäst förmedlar den. Detta för att du ska bli tryggare i ditt beslut att dela med dig av ditt liv.

Att dela med sig av sina upplevelser är inte bara en gåva till andra utan också ett sätt att ta hand om sig själv. Genom att ärligt och öppet berätta sin historia förvandlas även den svåraste erfarenhet till en kraft som som gör att du kan växa och ta dig vidare.

Manualen hittar du här.

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar

Innan du faller

Detta inlägg publicerades i: Allmänt av

Innan du faller

Innan du faller, sträck ut din hand. Du måste våga närma dig ibland. Jag är rädd för din framtid, rädd för ditt slut. Rädd att du ur mörkret inte hittar ut. Så innan du faller, tänk på nästa kliv. Jag önskar att du vore mer rädd om ditt liv. Du kastar dig ut, livet är ett äventyr. Men snälla våga stanna, innan du flyr.

Innan du faller, tänk på det du har. Tänk på det du älskar, det du lämnar kvar.

Du hittar inga sagor med lyckliga slut. Du färdas i sorgliga historier där du inte hittar ut.

Jag ser vart det ska sluta, det vet jag att också du gör. Ofta ställer jag mig frågan varför du inte tänker dig för.

 

Innan du faller, snälla vänd om, världen är inte samma som den var när du kom.

Du är rädd för det som är framför dig därför du blundar hårt. Jag vet att det är ditt sätt att hantera livet när det är svårt.

Du blir blind ser inte vart du hamnar, vet inte var du går. Du går in i saker, ligger och blöder, förlorar år.

 

Men innan du faller, lyssna på mig. Jag kanske kan hitta små ord som kan rädda dig. Låt mig komma nära, innan du går. Du vet vad du har, men ej vad du får. Innan du faller, säg till mig. Jag kommer alltid bära på en önskan att rädda dig. Jag kan se en annan verklighet, men där kan du inte komma in. Kanske är det för att det är min värld, min dröm och inte din?

Innan du faller ropa på mig. Jag ska ställa mig framför och ta emot dig.

Jag orkar inte gå bredvid, vaka över dina fel. För hur mycket jag än försöker kan jag inte göra dig hel.

Men jag vill att du ska veta, att jag är vid din sida, fast att jag inte går jag bredvid. Jag kan känna varje steg på din snåriga stig.

Denna tid är kanske den enda du får, så snälla lyssna på mig, innan du går.

Jag är tacksam för att jag haft dig, tacksam för att du kom, men snälla innan du faller, vänd om.

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar

En ny dag 2 kommentarer

Detta inlägg publicerades i: Allmänt av

Jag dog i natt.

Visserligen i en dröm men den kändes högst verklig. Vaknade upp med tårar i halsen och handen över hjärtat. Som för att försäkra mig om att det fortfarande slog. En våg av tacksamhet sköljer över mig. Den klibbar sig fast så hårt att jag måste gå in i duschen för att bli av med den.

Klockan har knappt slagit fyra. Men jag vet att sömnen inte planerat att komma tillbaka så jag spolar ner resterna av den i avloppet. Jag sjunger högt, känner mig levande. Är glad fast att dagen verkar bli grå.

Jag känner mig nästan belåten över mina sorger, mina krämpor, mina bekymmer. Så länge jag får vara kvar fortsätter jag gärna att bära dem med mig.

För det finns inget jag hellre vill, än att bara ha en ny dag, och sedan en till [wp-svg-icons icon=”heart” wrap=”i”]

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar

24 sätt att ta hand om dig själv 6 kommentarer

Detta inlägg publicerades i: Allmänt av

Köp dig själv vårblommor!

Ok, ni kommer ihåg min julkalender? Ni som inte hängde med på hela (har knappt jag själv gjort) får dem här i en sammanfattning. Nu tycker jag att du ska välja ett av förslagen för att ta hand om dig själv och utföra inför helgen (eller ett förslag om dagen om du vill vara riktigt snäll mot sig själv, vilket du givetvis vill [wp-svg-icons icon=”cool” wrap=”i”])

Här kommer alltså 24 sätt att ta hand om sig själv. Varsågoda!

  1. Tacksamhet
  2. Ta hand om din kropp
  3. Logga ut
  4. Be om hjälp
  5. Våga vara ledsen/arg
  6. Skratta
  7. Säg nej
  8. Ge till dig själv
  9. Skriv
  10. Rör på dig
  11. Ge till någon annan
  12. Förlåt dig själv
  13. Krama någon
  14. Tillåt dig att vila
  15. Date med dig själv
  16. Ät något gott-långsamt
  17. Hemma spa
  18. Återuppta intressen
  19. Acceptans
  20. Gilla dig själv
  21. Låna ett husdjur
  22. Heldag med partner/vän
  23. Rikta din energi åt rätt håll
  24. Bli din bästa vän

Se så, vad väntar du på? Ta hand om dig själv nu. Önskar dig en trevlig helg!

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar

Sista chansen! Hjälp mig tömma lagret…

Detta inlägg publicerades i: Allmänt av

Nu tömmer vi lagret, alla armband ska bort! Jag har gjort paketpriser av de som är kvar. Det betyder att det bara finns EN köpare per färg. Passa på!

Så för dig med ADHD-power får du nu FYRA armband för priset av två! Alltså 98:- Köp här

För dig som fightas med ätstörningar finns paketpriset med SEX armband för 149:- Ord pris 294:- Köp här

och du som kämpar emot ett självskadebeteende har ett paket på SJU armband för 169:- Ord pris 343:- Köp här

För mig personligen står dessa armband för kamp, för styrka (och de blir självklart snyggare ju fler jag bär [wp-svg-icons icon=”grin” wrap=”i”]). Jag bär armbanden för att påminna mig om kampen jag går igenom, varje dag.

Så bär dem för dig själv, som en påminnelse för din styrka. Eller bär dem för de drabbade för att visa att kampen inte går dig osynligt förbi [wp-svg-icons icon=”heart” wrap=”i”]

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar

Föreläsning i Uddevalla & Borås

Detta inlägg publicerades i: Företagande & föreläsningar av

Nu är Uddevalla och Borås bokade! Borås besöker jag den 23 April och Uddevalla den 29 April. Biljetter till Borås bokar du här, och Uddevalla här. Nu känner jag mig jätte pepp och längtar faktiskt efter att få möta en publik igen! Jag hoppas också på att få träffa en del av er läsare under det kommande föreläsningsåret. Skulle vara jätte kul att få ett ansikte på er som hänger här. Så besöker du min föreläsning, lova att komma fram och säga hej, det skulle göra mig jätte glad!

Förutom fika kommer jag ha med mig produkter från butiken. Är du nyfiken på något men inte kan/vill gå på föreläsningen så säg till så kanske du kan kika in innan eller efter att jag sätter igång.

Fin Torsdag önskar jag er! 

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar

Vikten av att få vara sig själv! 6 kommentarer

Detta inlägg publicerades i: Psykisk ohälsa av

Vikten av att få vara sig själv.

Jag har HDHD, säger sonen och flyger förbi likt en virvelvind. ADHD, försöker jag rätta honom. Spelar roll, säger han och springer vidare. Jag har HDHD som min mamma och vi har svårt att sitta still, säger han till sina lärare.

Han är sju år och har precis börjat i första klass. Hans personlighet och hans energi har tidigare varit en stor del av hans styrka, hans charm. Men det senaste halvåret har det helt plötsligt förvandlats till ett problem.

Att han skulle ha ADHD har aldrig oroat mig. Han är social, glad och får de flesta att tycka om honom på bara ett par sekunder. Han har personlighetsdrag som för vem som helst är lätta att bära. Vi är en aktiv familj och att han dansar sig fram, studsar mer än står still har för mig aldrig varit varken konstigt eller besvärligt. Men nu har allt det som jag älskar med honom, gett mig en klump i magen. Jag vill inte att det ska försvinna samtidigt som skolvärlden inte vill ha det kvar.

Hans tidigare styrka förvandlas till hans nackdel.

Han har en vana att prata innan han tänker vilket har varit hans största charm och det som fått människor omkring honom att skratta. Han tar saker med en klackspark, går inte in i något för djupt vilket tidigare har gjort att han ständigt är på ett bra humör. Han är snabb, idérik, impulsiv, nyfiken och har i hela sitt liv burit på ett orubbligt självförtroende och en hög självkänsla.  Jag trodde i min dumhet att det där aldrig skulle kunna tas ifrån honom. Jag tänkte att den där pojken kommer klara sig bra, han kommer alltid vara sprudlande…och lycklig.

Jag ser hur hans självförtroende sjunker i samma fart som koncentrationssvårigheterna stiger.

Han är en sann glädjespridare en idéspruta. Men när man nu försöker att stänga av den där kranen av oändlig energi så förlorar han kraft. Man börjar ställa krav. Krav som han inte alltid förstår. LEKTION -nu måste du sitta still och vara tyst (stänger av kranen). RAST -nu får du springa och röra dig hur mycket du vill (sätter på kranen). Lektion, rast, lektion, rast, lektion, rast. Att stänga av och sätta på kanske går enkelt för andra, men för en person med ADHD kan det innebära att själva kranen går sönder.

Det tar på dina krafter att försöka vara någon annan än dig själv, och att sitta still vid en bänk i flera timmar och försöka hålla ihop sig själv men ändå misslyckas gör dig inte till annat än en förlorare.

Hur situationen plötsligt förändras.

Han är en av dem som tar mest av vår tid, sa en lärare. Jag kan förstå att det är svårt för dem men det måste vara än svårare för honom. Under hans förskoleår har han aldrig varit en kille som tagit tid från lärarna, tvärtom. Han har varit snäll och hjälpsam, sprungit på ärenden och hjälpt till att sköta de mindre barnen. Han har varit en ledare, en ordningsman, en person som saknats när han är borta.

Helt plötsligt är det tvärtom, nu kanske det är skönare när han faktiskt är borta?

Dåliga egenskaper?

Alla gillar vi människor med energi. De gör oss glada, fyller oss. Eftersom han handlar innan han tänker är han sig själv i alla lägen vilket han alltid blivit beundrad och omtyckt för. Men i skolan är det annorlunda. Han har svårt att sitta still, han säger saker rakt ut och kan inte vänta på sin tur.  Han är modig, nyfiken, kreativ, envis, reaktionssnabb, engagerad, lojal, spontan och otålig.

Är det så dåliga egenskaper egentligen? På en arbetsplats skulle detta tvärtom kunna vara att föredra, göra honom till en bra arbetare eller kanske till och med till en chef. Men i skolan ser vi det som ett bekymmer, en svårighet.

Jag tänker att det säger mer om skolsystemet än om personer med ADHD.

Att skapa problem som inte finns.

Men det spelar ju ingen roll vad jag tycker och tänker. För jag kan inte rädda honom. Han har minst nio år kvar i skolan och det kommer att forma honom varken jag vill eller inte.

Jag är inte smart, mamma jag fattar inget, jag är inte duktig, ingen tycker om mig, ord jag ALDRIG trodde skulle trilla ur hans mun men som jag nu hör allt oftare. Skolan har för oss skapat problem som tidigare inte fanns. Han är tröttare, får ett sämre humör och koncentrationssvårigheterna stiger lika snabbt som självkänslan sjunker.

Jag vill hoppa in och rädda honom. Skrika stopp, låt honom vara den fantastiska person han är! Men ingen hör min röst. Jag önskar att jag kunde fylla honom med all min kunskap, alla mina erfarenheter, men de rymmer inte i hans lilla kropp.

Mamma jag har HDHD säger han och tittar på mig. Du kan ha vilka bokstäver som helst i alfabetet, säger jag. Du är ändå helt fantastisk. För jag skiter i skolsystemet! Jag struntar i om han någonsin lär sig räkna eller läsa. Jag bryr mig inte om ifall han kan Sveriges historia eller geografi. Det enda jag vill är att han skall vara frisk och lycklig. Jag vill inte att han ska förändras, jag vill att han skall fortsätta vara den han är. Det viktigaste i livet är inte att passa in i en mall eller att vara som alla andra. Det viktigaste är att få vara sig själv [wp-svg-icons icon=”heart” wrap=”i”]

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”]Lämna en kommentar

Instagram news

Detta inlägg publicerades i: Allmänt av

Instagram news

[wp-svg-icons icon=”instagram” wrap=”i”]

Följ mig här!

Om du följer mig på Instagram så har du märkt att jag även ”mikrobloggar” där. För ett tag sedan var jag inget vidare aktiv men när jag efter en coachingsession fick till mig att se det som en mikroblogg föll äntligen poletten ner.

AHA!!

Jag blir varken bra på bild eller är något vidare duktig på att ta bilder så efter att haft Instagram i några år och inte varit vidare aktiv har jag liksom inte förstått vad jag ska med det till men nu känns det som om jag fått en liten nystart. Jag kan ju blogga i mina format [wp-svg-icons icon=”smiley” wrap=”i”]

Så i fall DU är sugen på mindre uppdateringar och lite kortare texter, följ mig vet ja!

Skrivande

Detta inlägg publicerades i: Författarskap & skrivterapi av

Efter idogt arbete kan jag nästan se slutet på min uppsats även om jag fortfarande har några meter från mål. Har jag inte haft uppsatsen i mina händer har den ändå bott i mina tankar och efter ett otroligt hårt arbete är äntligen 5000 ord bortplockade. Nu hoppas jag att min handledare kan skönja en något rödare tråd än tidigare. Anledningen till att det tar sådan tid är min svårighetet att fokusera. Jag har inga problem att få fram ord, tvärtom, men korrekturläsning och putsning av den språkliga fasaden får genast min hjärna att tappa tråden. Det spelar ingen roll hur mycket jag tvingar mig och försöker, allt jag ser är bokstäver framför mig och är min hjärna inte på plats kan jag inte forma dem till ord.

Jag är totalt fokuserad och kan korrekturläsa max 3 sidor sen är min hjärna plötsligt helt bortkopplad och går inte få igång igen hur mycket jag än försöker. Nej, det hjälper inte med en liten paus. Det behöver gå ca 8 timmar innan batterierna är fulladdade igen.

Nej, korrekturläsning och bokstavsputsning är svårt för mig att klara av och är också det som får mig att tveka på om jag ens tar mig över mållinjen. När det kommer till bokskrivande brukar jag anlita någon åt den tjänsten för att komma undan det hindret men nu har jag det hela tiden stående framför mig, orubbligt.

I veckan skickade jag i vilket fall in uppsatsen fast att jag misstänker att lite finputsning fortfarande kvarstår. Jag hoppas på ett positivt gensvar som väcker den där sista motivationen som behövs för att knyta ihop säcken. Håll gärna tummarna för mig [wp-svg-icons icon=”thumbs-up” wrap=”i”]

Att ett helt nytt arbete börjar när uppsatsen är klar och ska förvandlas till bok skrämmer mig inte ens hälften så mycket även om arbetet är dubbelt så stort.

För att texten ska blir lättläslig och inte lika akademisk måste flera kapitel läggas till och andra tas bort. Det svåraste är sällan att skriva uppsatsen/boken, utan att slutföra den, få den klar. Det som ändå får mig att orka fortsätta är respondenternas berättelser. Om de gett mig sin tid och sitt förtroende måste jag ge tillbaka. Deras berättelser förtjänar uppmärksamhet, och det är mitt ansvar att ge dem det [wp-svg-icons icon=”heart” wrap=”i”]

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar

Glimtar från en arbetsdag 1 kommentar

Detta inlägg publicerades i: Allmänt av

Klockan ringer vid sex och det är fortfarande svart ute. Förr studsade jag upp ur sängen och jag skulle  fortfarande kalla mig morgonpigg även om jag inte längre tar mig upp med samma fart. En timma senare befinner jag mig på jobbet. Äter frukost framför datorn samtidigt som jag kollar mailen och skickar iväg påminnelser till klienter som jag ska träffa under dagen.

Glimtar från en arbetsdag

Något att tänka på…

Det är smått fantastiskt att jag 10 år senare fortfarande kan känna att jag valt rätt yrkesområde. Ångrar mig inte en enda sekund!  När jag för några år sedan arbetade på anstalt stannade en intagen mig i korridoren. Varför jobbar du här frågade han mig syniskt. Tror du verkligen att DU kan hjälpa någon? Tror du på riktigt att DU kan förändra någons liv?  Nej det kan bara du själv, svarade jag. Men jag är nöjd om jag bara underlättar din dag.  En krass början fick ett fint slut. Jag vann hans förtroende och för mig är det den högsta vinsten.

Dagens första möte var ett sådant som tar på krafterna, där man tassar på tå och försöker bygga relation, vinna tillit. Det är något som både kräver fokus och koncentration. Att vara inlyssnande samtidigt som du sätter gränser. I början av en relation är det alltid en svår balansgång. Ska det bära eller brista? Det här är alltid den tuffaste perioden om du frågar mig.

I möte två var relation redan skapad. Där handlade det mer om att väcka nya tankar, ifrågasätta gamla, skapa förändring. Här försökte jag hjälpa till att sätta ord på känslor, att få hen att gå framåt med egna steg utan att jag för den sakens skull knuffade på.

När möte tre kom var jag känslomässigt kvar i möte två. Jag kände mig egentligen inte redo men var tvungen att växla om. Inuti är det inte lika lätt att stänga av. Bara för att en person lämnat kontoret behöver det för mig inte betyda att arbetet är över. I möte tre var jag mer tom på känslor. Det var dags för återhämtning. Lunch.

Möte fyra var ett sådant möte man får energi av. Där klienten nyfiket lyssnar, tar in och bollar tillbaks. Det var ett möte där jag öppnade min verktygslåda och där vi synade verktygen tillsammans. Ta med dig det du behöver sa jag.  Hen plockar upp ett och lägger tillbaka ett annat. När hen går från rummet ser jag att hen är tacksam, hen bär ett leende över hela sitt ansikte. Jag tror vi båda ser fram emot vårt nästa samtal.

Sista mötet dyker inte upp alls och det leder nästan alltid till en besvikelse. Ett borttappad möte, en förlorad chans. Jag tror inte alltid att de förstår att jag faktiskt ser fram emot varje möte, att jag laddar, förbereder mig och att energin som fyller rummet kan göra min dag.

Det är en fin dag, solen har visat sig samtidigt som flingor har fallit från himlen. Dagen slutar nästan lika mörk som den startade. Jag står på parkeringen igen 8 timmar senare med snö under skorna. Ställer mig frågan om jag har hjälpt någon, om jag har förändrat någons dag. Jag tänker i samma sekund som jag sätter mig i bilen att jag aldrig kommer att få reda på svaret men att det räcker att veta att de har förgyllt min.

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar