Vi MÅSTE prata medicin!
Jag är inte emot SSRI, jag äter själv antidepressiva just nu. Men det jag vill att folk ska förstå är att det inte är som att knapra alvedon direkt. Det är inte så att du tar en tablett (eller ens flera) så är ångesten, ledsenheten borta onej.
Och att det kallas för lyckopiller, vilken dumbom kom på det? Det spär ju verkligen på den där feluppfattningen. Få jag känner skulle säga att de blivit lyckliga av medicinen (många säger att det tappar alla känslor, till och med lyckan) de flesta får bort toppen av sin depression så att de blir fungerande varelser igen men lyckliga, nej.
Ordet lyckopiller får det att låta som en drog
Som att man genom att ta medicinen per automatik skall få ett leende på läpparna och må bra. Men det är långt i från sanningen. De som aldrig tagit medicinen kan nog heller inte föreställa sig listan av biverkningar du får på köpet. Och det är inte så att du kan drabbas, nej du drabbas, hårt, oftast inte bara av en biverkning, utan av flera.
Sömnlöshet, yrsel, sömnighet, huvudvärk, diarré,illamående, trötthet, muntorrhet, utebliven utlösning, halsont, ökad aptit, depression, känna sig konstig, mardrömmar, upprördhet, ångest, oro, tandagnisslan, minskat sexuellt intresse, domningar, stickningar, skakningar. Behöver jag fortsätta?
Muskelspänningar, hjärtklappning, magont, gaser,ökade svettningar, sexuella störningar.
Behöver jag påminna dig om att man mådde dåligt INNAN man tog medicinen?
Så när du börjar ta medicinen har du 2- 4 veckor med förvärrade symtom! Sug på den du!
Nej jag menar verkligen inte att skrämma någon. Medicinen har klart gjort mig frisk och får mig absolut att må bättre. Men jag är trött på att folk pratar om antidepressiva som om det bara vore en värktablett, som att det gör mig lycklig och glad.
Det flesta biverkningar försvinner tack och lov efter några veckor, men några av dem sitter kvar under hela din tid som du medicinerar och frågan är om du vill leva med dem. Sexuella problem tex. Det drabbar inte bara dig utan också din partner. Är det någon ni beredda att leva med?
Att ta medicinen för att tillfriskna från en depression är en sak. Du kan leva med vissa symtom i månader eller år, men om du likt mig skulle behöva ta dem hela livet så ställer man sig helt klart frågan är det värt det, är det så jag vill leva mitt liv? Man får väga sin ångest emot biverkningarna i en vågskål för att se vilket som gör ditt liv tyngst.
Det jag vill med denna texten är att omvärlden/dina anhöriga skall sluta se det som en lätt sak.
”Det är bara att ta” ”käka och se glad ut”. Det är samma med ADHD-medicin. Du har fått medicin för att du är sjuk, för att du ska äta den, säger min man som att det vore den självklaraste saken i världen. Men om medicinen gör att jag känner mig sjuk, vad ska jag göra då då, äta den, eller låta bli? Det är inte ett jättelätt beslut!
Vi måste prata medicin! Om psykisk ohälsa är tabu är medicinen och dess biverkningar det än mer. Vi måste prata med våra läkare om hur den påverkar oss, vi måste prata med vår omgivning. Medicin kan rädda ditt liv, men det kan också förstöra det. Ok om jag har skrämt upp dig ber jag om ursäkt och rekommenderar dig att läsa ”Det magiska med medicin” och ”Till dig som inte vågar/vill ta medicin” där jag berätta om andra tankar/upplevelser med medicin, ok?
Så låt oss tillsammans bryta tystnaden! Hur är dina tankar/upplevelser kring medicinering.
Berätta!
[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar
