Månadsarkiv: januari 2017

Jag vill tacka er för all spridning och otroligt fina kommentar på inlägget ”vad får jag göra som sjukskriven”. I skrivande stund har inlägget nästan nått upp till 7000 delningar och kommentarerna fortsätter att strömma in. Jag visste såklart att jag inte var ensam men känslan och tankarna jag bar. Men att det var så många som skulle känna igen sig hade jag inte räknat med.

Det gör mig ledsen att tänka på hur många som är sjukskrivna och känner att de inte har något stöd av varken vänner, familj, arbetsgivare och försäkringskassan. Jag vågar lätt säga att jag hade tur som hade både en bra handläggare och bra arbetsgivare (och arbetskamrater). Jag kände aldrig att de ifrågasatte mig, utan tankarna var endast mina egna.

Flera läsare beskriver att det är jobbigt när familjen inte förstår, och jag vet precis vad ni menar även om det inte drabbade mig själv. En av mina största rädslor innan jag blev sjukskriven var nämligen hur min man skulle ta det. Jag såg framför mig hur han skulle bli arg och tillslut begära om skilsmässa. För när jag blir sjuk är skillnaden så enorm, från att ha mest energi i hela familjen till att knappt orka svara på tilltal, ge bort ett leende eller titta någon i ögonen. Han skulle aldrig stå ut med det……trodde jag.

Fast att min man inte förstod mig alls var han ett otroligt stöd. Han har själv aldrig drabbats av en depression, ångestattack eller haft förkänningar av utmattning. I hans värld är det lite grann av ett påhitt. Folk som vill ha något att skylla på. Och så gifte han sig med mig, ha, och fick allt det där på köpet.

Idag vet han bättre, även om han inte kan förstå. Men när jag inte orkar ta mig upp ur sängen, eller göra något så enkelt som att städa, ja då vet han att det är allvar. För dom där sakerna gör jag med en hand och förbundna ögon oavsett töntig bacill eller virus i kroppen. Så när en utmattning golvar mig helt, ja då vet han att det är på riktigt.

Jag har burit på att försvarstal, fast att ingen har ifrågasatt mig och när jag läser era kommentarer så skäms jag nästan över det. Här sitter jag med alla de där känslorna fast att alla klappar mig medhårs och ingen jagar mig. Varken arbetskamrater eller vänner har kommit med sneda blickar och syrliga kommentarer, ändå kan jag känna mig utsatt.

Att bli jagad av försäkringskassan och få sin sjukdom omstridd är inget annat än ren tortyr och jag önskar såååå att jag på annat sätt än med mina ord kunnat hjälpa er ur den smärtan. Jag känner nu starkare än någonsin att jag som har den förmånen att bli lyssnad på måste skrika högre. Detta för att ni vid min sida ska få bättre gehör. Jag vet att ni som just nu befinner er i en utmattning eller är sjukskrivna inte orkar ta den kampen. Därför är den min.

Om det så bara är med penna och papper som vapen så tänker jag ta den striden. Jag ska göra era röster hörda, era känslor verkliga och era liv meningsfulla. Jag ska få omvärlden att förstå att din smärta, din trötthet, din utsatthet. Den är på riktigt.

Utan dig hade jag inte fått min röst hörd så TACK igen till dig som läser, till dig som sprider, till dig som delar. Du hjälper mig att hjälpa dig [wp-svg-icons icon=”heart” wrap=”i”]

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar

Vad får jag göra som sjukskriven?

När man är sjukskriven på grund av psykisk ohälsa slåss man inte bara mot sitt egna mående utan också mot andras tankar och uppfattningar. Du blir påverkad av dem, varken du vill eller inte. Jag tror halva min utmattning bestod av rädslan att göra fel (åtminstone kändes det så). Fel mot försäkringskassan, arbetsgivaren eller mot människors åsikter. Jag var rädd för att allt jag gjorde skulle kunna vändas emot mig. Att jag skulle behöva svara upp för mig själv, för mitt mående, för min sjukdom. Eftersom energin knappt räckte till att ta sig ur sängen fyllde jag dagarna med ingenting för att liksom vara på den säkra sidan.

Får jag gå ut, umgås med vänner, skratta?

Helt plötsligt behövde jag fundera på vad som var tillåtet. Vad fick jag egentligen göra som sjukskriven? När du brutit benet kanske det inte är något du funderar över. Du gör det du kan och vill, och går tillbaka till jobbet när du är arbetsför. Ingen ifrågasätter dig.

Men att vara hemma med en depression innebär motsatsen och du kanske stänger in dig mer än vad du borde av rädsla för att någon ska se dig och tro att du mår bra. (För det är det ju inte meningen att du ska göra, det är ju därför du är hemma). När du börjar må bättre vågar du knappt säga det av rädsla att alla krav kommer att rasa över dig, igen.

”Hon ser inte särskilt deprimerad ut!”

Har du någonsin hört någon säga det? Eller kanske har du själv tänkt den tanken när du träffat på någon som är sjukskriven? Förmodligen. Jag har i vilket fall hört det från andra flera gånger sorgligt nog. Det värsta är att den som är sjukskriven ofta vet om det och det gör att kampen att ta sig ut kan bli än större.

När man är sjukskriven för depression förväntar sig folk att du skall vara nedstämd och gråta, inte att du försöker att ha roligt i en strävan i att bli frisk. Jag mådde under hela min utmattning skit. Men tror endast vid ett få tillfällen att det syntes på mig.

När jag vart sjukskriven i en vecka åkte jag med min familj ut till ett köpcenter. Jag ville inte, vägrade och försökte förklara för min man att jag inte kunde hänga med för att jag var sjukskriven. Ja, men du får gå utanför dörren, menade han. Du kan ju gå och då är det okej att åka och handla, försökte han övertyga mig.

Han kanske hade rätt även om det inte kändes så.

Jag kände mig falsk, som att jag skolkade från mitt jobb. Lurade min omgivning. Men jag bet ihop och tog mig utanför dörren fast att jag inte ville.

Vad får jag göra som sjukskriven?

Jag vet att jag inte är ensam om att känna så här, om att tvivla, känna sig ifrågasatt. Jag vet också att du redan vet det här men jag vill säga det igen. Du ska göra det som får dig att må bra. Det är tillåtet att gå på promenad, umgås med vänner, skratta och gå på kalas. Det är rätt även om det känns fel! Förmodligen är det också det sista du vill göra som sjuk. Jag vet det. Men det kan kännas lättare om du påminner dig om att det inte är förbjudet att ha roligt. Du ska faktiskt försöka att ha roligt. Det är det som gör dig frisk!

Ifrågasätt aldrig någon med en osynlig sjukdom!

Så nästa gång du ser en utmattad/deprimerad person på fest, tillsammans med en vän eller på gymmet. Tänk inte en ifrågasättande tanke om att personen verkar må bra. För även om personen ser frisk ut, ler mot dig och verkar vara precis om vanligt kanske sanningen är en helt annan.

Du har endast sett personen någon minut. Och vad du kanske inte vet är att hon efter detta mötet kommer att vara sängliggande hela dagen eller inte ta sig ut på en veckor igen. Anledningen till att hon tog sig utanför dörren överhuvudtaget kanske inte handlade om lust utan om tvång. Men det ser ju inte du.

Kom ihåg att personen behöver ditt stöd och inte din misstänksamhet.

Jag förstår också att de som aldrig själva varit drabbade av psykisk ohälsa har svårt att förstå hur det ens funkar. Hur kan man vara så trött att man inte kan plocka ut diskmaskinen? Hon säger att hon inte kommer upp ur sängen men hur kommer det sig att hon orkar ta en promenad varje dag? Jag har sett henne flera gånger på stan men på arbetsplatsen dyker hon minsann inte upp, varför? Istället för att gå in i relationen med tvivel så gör det med nyfikenhet. Sluta aldrig att tro på att människan hellre vill vara frisk än sjuk. Bara den tanken får er båda att må bättre.

Om vi ska få människor att bli friskare måste vi hjälpa dem, inte stjälpa dem. Och där hjälpen bor hör varken misstänksamhet, kritik eller ifrågasättande hemma. Kom ihåg det!

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar