Vikten av att få vara sig själv! 6 kommentarer
Jag har HDHD, säger sonen och flyger förbi likt en virvelvind. ADHD, försöker jag rätta honom. Spelar roll, säger han och springer vidare. Jag har HDHD som min mamma och vi har svårt att sitta still, säger han till sina lärare.
Han är sju år och har precis börjat i första klass. Hans personlighet och hans energi har tidigare varit en stor del av hans styrka, hans charm. Men det senaste halvåret har det helt plötsligt förvandlats till ett problem.
Att han skulle ha ADHD har aldrig oroat mig. Han är social, glad och får de flesta att tycka om honom på bara ett par sekunder. Han har personlighetsdrag som för vem som helst är lätta att bära. Vi är en aktiv familj och att han dansar sig fram, studsar mer än står still har för mig aldrig varit varken konstigt eller besvärligt. Men nu har allt det som jag älskar med honom, gett mig en klump i magen. Jag vill inte att det ska försvinna samtidigt som skolvärlden inte vill ha det kvar.
Hans tidigare styrka förvandlas till hans nackdel.
Han har en vana att prata innan han tänker vilket har varit hans största charm och det som fått människor omkring honom att skratta. Han tar saker med en klackspark, går inte in i något för djupt vilket tidigare har gjort att han ständigt är på ett bra humör. Han är snabb, idérik, impulsiv, nyfiken och har i hela sitt liv burit på ett orubbligt självförtroende och en hög självkänsla. Jag trodde i min dumhet att det där aldrig skulle kunna tas ifrån honom. Jag tänkte att den där pojken kommer klara sig bra, han kommer alltid vara sprudlande…och lycklig.
Jag ser hur hans självförtroende sjunker i samma fart som koncentrationssvårigheterna stiger.
Han är en sann glädjespridare en idéspruta. Men när man nu försöker att stänga av den där kranen av oändlig energi så förlorar han kraft. Man börjar ställa krav. Krav som han inte alltid förstår. LEKTION -nu måste du sitta still och vara tyst (stänger av kranen). RAST -nu får du springa och röra dig hur mycket du vill (sätter på kranen). Lektion, rast, lektion, rast, lektion, rast. Att stänga av och sätta på kanske går enkelt för andra, men för en person med ADHD kan det innebära att själva kranen går sönder.
Det tar på dina krafter att försöka vara någon annan än dig själv, och att sitta still vid en bänk i flera timmar och försöka hålla ihop sig själv men ändå misslyckas gör dig inte till annat än en förlorare.
Hur situationen plötsligt förändras.
Han är en av dem som tar mest av vår tid, sa en lärare. Jag kan förstå att det är svårt för dem men det måste vara än svårare för honom. Under hans förskoleår har han aldrig varit en kille som tagit tid från lärarna, tvärtom. Han har varit snäll och hjälpsam, sprungit på ärenden och hjälpt till att sköta de mindre barnen. Han har varit en ledare, en ordningsman, en person som saknats när han är borta.
Helt plötsligt är det tvärtom, nu kanske det är skönare när han faktiskt är borta?
Dåliga egenskaper?
Alla gillar vi människor med energi. De gör oss glada, fyller oss. Eftersom han handlar innan han tänker är han sig själv i alla lägen vilket han alltid blivit beundrad och omtyckt för. Men i skolan är det annorlunda. Han har svårt att sitta still, han säger saker rakt ut och kan inte vänta på sin tur. Han är modig, nyfiken, kreativ, envis, reaktionssnabb, engagerad, lojal, spontan och otålig.
Är det så dåliga egenskaper egentligen? På en arbetsplats skulle detta tvärtom kunna vara att föredra, göra honom till en bra arbetare eller kanske till och med till en chef. Men i skolan ser vi det som ett bekymmer, en svårighet.
Jag tänker att det säger mer om skolsystemet än om personer med ADHD.
Att skapa problem som inte finns.
Men det spelar ju ingen roll vad jag tycker och tänker. För jag kan inte rädda honom. Han har minst nio år kvar i skolan och det kommer att forma honom varken jag vill eller inte.
Jag är inte smart, mamma jag fattar inget, jag är inte duktig, ingen tycker om mig, ord jag ALDRIG trodde skulle trilla ur hans mun men som jag nu hör allt oftare. Skolan har för oss skapat problem som tidigare inte fanns. Han är tröttare, får ett sämre humör och koncentrationssvårigheterna stiger lika snabbt som självkänslan sjunker.
Jag vill hoppa in och rädda honom. Skrika stopp, låt honom vara den fantastiska person han är! Men ingen hör min röst. Jag önskar att jag kunde fylla honom med all min kunskap, alla mina erfarenheter, men de rymmer inte i hans lilla kropp.
Mamma jag har HDHD säger han och tittar på mig. Du kan ha vilka bokstäver som helst i alfabetet, säger jag. Du är ändå helt fantastisk. För jag skiter i skolsystemet! Jag struntar i om han någonsin lär sig räkna eller läsa. Jag bryr mig inte om ifall han kan Sveriges historia eller geografi. Det enda jag vill är att han skall vara frisk och lycklig. Jag vill inte att han ska förändras, jag vill att han skall fortsätta vara den han är. Det viktigaste i livet är inte att passa in i en mall eller att vara som alla andra. Det viktigaste är att få vara sig själv [wp-svg-icons icon=”heart” wrap=”i”]
[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”]Lämna en kommentar